Reseskildring Indien 2005

 

Detta är ett försök att med hjälp av mina (ofta bristfälliga) dagboksanteckningar återge vår Indienresa den 8 november till den 6 december, 2005. Det är som sagt bara ett försök, det är nämligen omöjligt att i text fånga in den speciella stämning  som man känner i Indien (dock bara om man har rätt inställning från början). Mellan raderna måste alltså den med fantasi försöka läsa in, eller kanske hellre försöka "känna" in lukterna, alla färgerna, kryddorna, luften, människorna, generositeten, de komiska situationerna, lugnet, osystematiken, smutset, ljuden, religiositeten, kaoset och de tusen paradoxerna som finns i detta land.

 

På denna resa trotsade jag både min inbillade flygrädsla, min (ej inbillade) klaustrofobi, fartskräck, förkylning, feber och magsjuka. Att jag ofta återkommer till min mage och till våra förkylningar betyder alltså inte att dessa kroppsliga besvär drog ner upplevelsen utan snarare att det är sådana saker som man antecknar i sin dagbok. Och det vet väl alla, att det hör till, att bli lite sjuk.

 

Som man alltid hör folk säga som beskriver Indien: antingen älskar man det eller så hatar man det. För egen del blev jag förälskad.

 

Åkersberga den 11 mars 2006 (redigerad 2007-2010 men ännu ej färdigredigerat)

 

 

 

 

 

8/11 -2005          

Dehli

 

 

Efter att ha mellanlandat i Kiev och tillbringat några timmars väntan på världens troligen tråkigaste flygplats, Kievs flygplats, landar vi slutligen i Dehli på natten, ca klockan 02.00, indisk tid. Vi kliver ner för planets trappa. Det är alldeles kolmörkt och en lukt av fotogen, diesel och asfalt möter oss.  Anders, som varit i Indien två gånger tidigare, tar ett djupt andetag, ler igenkännande och utropar glatt:

"Vi är i Indien!".

 

En flygbuss väntar på oss i mörkret. Vi står upp i bussen, trötta efter resan och ivriga på att få komma in i flygplatshallarna. Vi väntar på att bussen ska börja rulla, men bussen står stilla. Bussens två chaufförer pratar, skrattar och diskuterar högljutt i fram. En liten truck fullpackad med resväskor och med 6 bagagepackare kör förbi, stannar intill vår buss och alla pratar högljutt med våra två bussförare som hänger ut genom fönstret. Vi väntar. Ingen verkar veta varför vi inte blir körda de knappa 50 metrarna fram till flygplatshallarna. Det är bara att ta det lugnt, vänta och inse det faktum som Anders nyss påpekat; vi är i Indien.

 

Till slut rullar bussen i alla fall iväg och vi slussas in i ankomsthallarna. Vi får ut vårt bagage och går igenom diverse kontroller. När alla formaliteter är avklarade slår vi oss ner i vänthallen och pustar ut. Det är natt och ingen idé att ge sig in de 1,5 milen till Dehli för att hitta hotell ännu. Våra bänkar står precis intill stora glasväggar. Utanför, i mörkret, finns det för mig ännu oupptäckta Indien. I mörkret utanför kan vi skymta ansikten och händer som trycker sig mot fönstret. Vi köper en kopp kaffe och var sin toast på ett cafe, försöker sova lite på de obekväma bänkarna. Det är svårt att komma till ro, så vi  köper chai-te från en chai-shop, dricker vårt te och studerar lokalen och människorna runt omkring oss.  Runt chai-shopen hänger en färgglad ljuskedja. Den hänger nog inte där för att det snart är jul runt om i världen, utan för att det är….hm, det är väl helt enkelt indiskt, antar jag. Tiden går sakta men så småningom börjar det ljusna utanför och vi funderar på att det kanske är dags att ta sig in till Dehli. En ung indier har den senaste timmen flera gånger kommit förbi oss och propsat på att han ska köra oss in till stan. Han har visat upp sin taxilegitimation, satt sig intill oss och försökt övertala, han har tjatat och charmerat om vartannat. Men vi är orubbliga, nej tack, vi behöver inte hans hjälp. Han har försökt verka seriös och intresserad och sedan tjatat igen. Vårt svala intresse gör att till slut reser på sig och går en vända i hallen för att återkomma om en stund igen. Av ren trots bestämmer vi oss för att inte låta honom köra oss.  Istället smiter vi ifrån honom, ut för att hitta en annan taxi. Men, som det oftast kommer att visa sig, slutar saker och ting inte som vi tänkt oss från början. Han står plötsligt framför oss med ett brett leende, vi känner oss ertappade och säger uppgivet okey till den envisa chauffören. Priset för skjuts in till Dehli bestäms till 150 rupies och han hämtar nu en vän som kör fram bilen.

 

Det är fortfarande ganska mörkt ute och vi sitter i baksätet på en vit skakig minibuss med två unga indier i framsätet. Färden går vansinnigt fort. Inga bilbälten i bak, vilket senare visar sig vara allmän standard på samtliga bilar vi färdas i under den närmaste månaden. Chauffören vänder sig om och pratar med oss titt som tätt, samtidigt som han manövrerar bilen i kurvorna. Jag, som är en mes och lätt blir farträdd när någon annan än jag själv kör,  känner att detta är lite för mycket för mig. Vi vill att de ska köra oss till Old Dehli men de påstår på knackig engelska att det är farligt för turister just nu med tanke på explosionerna en vecka tidigare. Vi envisas men de blir irriterade och vägrar bestämt.  Den ene av dem, han som inte sitter bakom ratten, börjar röka marijuana, det är i alla fall vad vi tror när vi känner den sötaktiga röklukten spridas i bilen. Jag upplever situationen smått obehaglig. Två pårökta irriterade indiska män som kör rally mitt i den kolsvarta indiska natten – det känns inte riktigt bra. De diskuterar sins emellan på hindu och skrattar högt. Jag, som på gott och ont är begåvad med en ibland lite för livlig fantasi, ser framför mig hur vi blir rånade och dumpade längst vägen någonstans. Jag ser mig omkring i mörkret för att försöka identifiera en flyktväg, det vill säga jag försöker se om och i så fall hur dörrarna kan öppnas inifrån i fall vi snabbt behöver komma ut ur bilen. Inser sedan att jag är lite väl hysterisk, antagligen på grund av trötthet, och inser också att vi ändå aldrig skulle få med oss den tunga packningen i ett kritiskt läge. Jag försöker koppla av istället. Jag är som sagt trött. Bilturen in till Dehli tar ca 30-40 minuter och till slut blir vi avsläppta utanför en så kallad "Turistbyrå" i den nyare delen av staden. En nyvaken gäspande man tar över kommandot efter våra chaufförer och för oss till ett hotell runt hörnet, Hotel Le Sancy. Trötta av resan orkar vi inte diskutera utan tar in på hotellet. Turistkillen, som ser oss som sin potentiella inkomstkälla de närmaste dagarna, vill absolut erbjuda oss mer av sina tjänster och mer eller mindre kräver att vi ska komma förbi turistbyrån senare under dagen när vi vilat upp oss efter resan.

 

Indien ligger tidsmässigt 4,5 timmar före Sverige så vår dygnsrytm är ur balans efter resan. På hotellet, Hotel Le Sancy, sover vi tre gånger under denna första dag i Dehli; först klockan sju till nio på morgonen, sedan mellan klockan tolv och tre och sedan en gång till mellan klockan sex på kvällen till nio. Efter första sovpasset går vi ut och försöker hitta något att äta. Vi går längs en trång gata med små affärstånd och tar det första matställe som vi hittar: ett snabbmatställe på gatan - ett litet skjul som ligger mellan en smedja och en cykelverkstad. Några smutsiga men glada män står och rör i grytor och steker chapatibröd över öppen eld. Antagligen är detta ett matställe för den lokala gatubefolkningen. Vi får sitta på en skranglig träbänk på den smala gatan med ansiktena vända rakt in mot grytorna och röken. På små smutsiga metallbyttor öser de upp heta och väldoftande röror och till detta serveras vidbränt bröd. Röran är stark, det bränner i halsen. Den ena mannen frågar ut oss om allt möjligt och är allmänt trevlig. Män och smutsiga barfotapojkar flockas runt omkring oss och tittar intresserat och kanske lite förundrat på de två utlänningarna som valt detta ställe att äta på. Uthungrade som vi är njuter vi av denna enkla första måltid i Indien och jag trivs utmärkt i smutsen. En första känsla av frihet kommer över mig.

 

Personalen på Hotel Le Sancy försöker stoppa oss varje gång vi går ut från hotellet. De vill hålla kvar oss så att de kan ringa och meddela turistmannen. Efter andra sovpasset smiter vi ut från hotellet och tar en Auto-Rickshaw ner till en annan del av Dehli. Denna Rickshaw kör oss till en annan turistbyrå. Efter tredje sovpasset smiter vi ut igen. På kvällen äter vi på en bättre restaurang som rekommenderas av guideboken som ett tips på en bra vegetarisk restaurang. Vi får dela bord med ett brittiskt par i 50-årsåldern. Vi berättar om våra planer de närmaste veckorna, bland annat att vi har planerat ett besök i Varanasi. Det brittiska paret varnar för denna stad, menar att man som turist bör vara extra försiktig. De ger oss tips på hotell som de anser vara säkra. Maten är otroligt vällagad och smakar underbart. Vi småpratar med engelsmännen. Efter en stund känner jag att någonting konstigt händer med min kropp. Svett börja rinna från pannan, jag känner mig yr och brännade het i ansiktet. Det brinner i min mun och ögonen rinner. Jag kan inte längre konversera på ett vettigt sätt och försöker få ögonkontakt med Anders. Ser han inte att jag har en brasa i min hals? Han pratar på med paret utan att notera min nöd samtidigt som jag anstränger mig att se oberörd ut. Jag förstår att det är en krydda i min mat som är orsaken, och efter att ha druckit mängder av vatten är kroppen i någorlunda balans igen och jag kan föra ett samtal igen. 

 

Tillbaka till Hotel Le Sancy. Vi tar en kall dusch och försöker sedan att sova i de hårda sängarna. Utanför fönstret hörs stadsljuden. Detta första dygn i Dehli är ganska grumligt. Jag kommer inte ihåg så mycket detaljer. Men det känns som om vi varit här en hel vecka på grund av alla intryck. Det är stökigt och högljutt, människor överallt, kor och hundar, knattrande mopeder och tutande rickshaws, och sist men inte minst, otroligt skräpigt. Det bor ca 15 miljoner människor i Dehli och staden är enormt förorenad. Bara efter några timmar drabbas jag av harklande slemhosta på grund av alla avgaser (hemma i Sverige, en månad senare, läste jag att man via inandning får i sig gifter motsvarande 1 paket cigaretter om dagen i Dehli). När jag snyter mig blir näsduken svart, och ögonen svider konstant. Mina luftrör tål inte detta riktigt och den vilande förkylning som jag dragits med under flera veckor i Sverige började nu sakta men säkert bryta ut på riktigt. Detta trots den influensavaccination som min oroliga chef tvingat på mig några veckor innan resan. Men efter detta första omtumlande dygn har jag redan klart för mig att Indien verkligen är ett land som jag trivs i.

 

 

9/11 -2005

Dehli - Mandawa

 

Klockan ringer 06.00. Vi har sovit bra. Två SMS har kommit på mobilen, alltså funkar det. Vi har nämligen haft lite funderingar kring detta innan. Efter frukost packar vi ihop för att lämna Hotel Le Sancy. När vi ska checka ut från hotellet slänger sig receptionisten på sin telefon och vi gissar att han ringer för att meddela turistbyrå-mannen att hans ”pengar” är på väg ut från stan. Anders säger skarpt ifrån att det inte är nödvändigt, att vi klarar oss själva nu och att det enda vi önskar är att få checka ut. Väl ute från hotellet letar vi rätt på en Rickshaw. Leta är fel ord, eftersom Rickshaw-taxibilarna är det mest vanligt förekommande fordonet på Indiens gator och deras chaufförer är de mest tjatiga och envisa som går att hitta. Vi ber om att få bli körda till bussstationen eftersom vår plan är att åka söderut, inåt landet, med första stopp i staden Mathura, Krishnas födelseplats. Rickshaw-chauffören nickar och börjar köra men han kör oss inte till busstationen utan lämnar istället av oss utanför en annan turistbyrå. Uppgivna betalar vi taxin och går in på byrån. Vi börjar bli vana vid att inte komma dit vi vill och tänker att: okey, vi kan väl prata med turistbyrån lite om busstider och kanske köpa några kartor etc. En timme och en kopp chai senare är våra planer helt ändrade. Vi har tydligen hyrt en privatchaufför med egen bil som under de närmaste 14 dagarna skall köra runt oss i Rajasthan. Att åka tåg och buss mellan städerna i Rajasthan skulle ta för lång tid, hävdar man, och vi skulle inte hinna se alla de platser man måste se och som vi faktiskt också tänkt besöka, men inte nu. Rajasthan har som sagt varit en viktig del av vår resplan, men inte som första etapp utan som den sista på vår resa. Nu har vi i alla fall ändrat planen och Anders frågar vad det är för bil och i vilket skick den är. Svaret blir att det viktiga är inte hur bilen är utan att chauffören är bra. Låter rimligt tycker vi och skriver på avtalet. Vi betalar med visakort. Hela affären känns lite grumlig men vi låter ödet bestämma.

 

Vi står utanför turistbyrån på gatan, när vår ”egen” chaufför, som heter Prem, dyker upp efter 10 minuters väntan. Han hälsar glatt på oss och visar samtidigt upp en vitt leende. Hans engelska är mycket knagglig men han verkar vara glad och trevlig, och det är tillräckligt för oss. Prem trycker in våra stora ryggsäckar tillsammans med reservdäcket i den trånga skuffen på den vita bilen av okänt märke. Bakluckan går inte riktigt igen så han stuvar om lite till. Han trycker igen luckan med en smäll och visar oss nu in i bilens baksäte. Ryggstöden har hamnat ur läge på grund av överpackningen i bak och lutar något framåt. Prem döper genast om oss till "big boss" och "little boss". Vem som är vem av oss behöver man inte gissa. Vid det här laget är jag otroligt kaffesugen och frågar Prem om vi kan stanna någonstans och ta en kopp kaffe innan vi ger oss av ut från Dehli. ”Yes, no problem” svarar Prem och kör oss hem till sin egen bostad. Prems fru Nina bjuder på väldigt svagt kaffe och kryddiga snacks. Prem är trettioett år och hans fru är trettio. De har två barn och har varit gifta i 15 år. De gifte sig alltså när hon var 15 år och han 16 år. Familjen bor i en liten lägenhet på övervåningen av ett hus som ägs av Prems far. Området är fattigt och smutsigt men deras bostad är väldigt ren men enkel. Lägenheten består av ett kombinerat vardagsrum/barnrum, ett föräldrarsovrum, ett litet pentry och en hall. Vi sitter i vardagsrummet på en soffa och Prem och Nina sitter på golvet framför oss. I ett hörn på ett litet träbord står en övertäckt PC. Prem berättar att det är sonen som använder den. Lutad mot en vägg står några madrasser. Troligen barnens sängplatser. Nina går iväg och kommer tillbaka med en plastbag som innehåller Prems packning för de närmaste två veckorna. Han rotar i sina fickor och ger henne pengar. Nina förmanar honom på sitt språk att vara försiktig och rädd om sig. Detta är min egen gissning eftersom jag inte förstår språket.

 

Klockan är cirka 11.00 när vi lämnar Prems hem och staden Dehli. Klockan 19.30, nästan 8,5 timmar senare, är vi framme i en liten stad som heter Mandawa. Det mörknar tidigt i Indien så vi ser ingenting av staden som vi har kommit till. Vi tar in på Hotel Shakrawati. Vi betalar 400 rupies för ett dubbelrum vilket motsvarar ungefär 80 svenska kronor. Prem sover också på hotellet, men exakt var någonstans vet vi inte. Chaufförerna får ofta billiga rum som de ibland delar med andra chaufförer. Vi äter middag på hotellets restaurang och tar sedan en promenad i Mandawa. Det är mörkt och allt är i princip stängt. Jag har en dundrande huvudvärk. Hela dagen har vi kört på dåliga vägar med mycket trafik. Prem kör som en galning. Han gör vansinniga omkörningar och spelar hög musik hela tiden. Hans högtalare är spruckna så musiken är raspig. Vinddrag från Prems ständigt öppna framfönster blåser in på oss i baksätet  och bilen studsar hela tiden. Prems körstil är originell: snett lutande, med ena armen hängandes rakt ut ur fönstret. Ibland sjunger han. Ibland är han tyst långa stunder, ibland konverserar han. Han är trevlig men samtidigt lite lustig.

 

Jag iakttar Prem i smyg via backspegeln. Plötsligt ser jag att Prems ögon är halvslutna. Jag noterar också att hans lutning mot dörren har ökat. Jag stelnar av skräck och känner att min puls ökar; håller han på att somna? Jag meddelar Anders viskande vad jag tror håller på att hända. Anders lugnar mig och säger att det gör han inte. Jag försöker koppla av och blundar. En stund senare, när jag själv precis har slumrat till lite, hör jag Anders skrika ”Hallo!”. Jag rycker till och öppnar ögonen och ser Anders framböjd med munnen intill Prems öra. Prem, som också blivit skrämd utbrister förvånat: "What is it?". Anders svarar förläget: "Oh, nothing, I thought you were sleeping". Prem skrattar högt och förnärmat åt denna för honom orimliga tanke. Även jag skrattar hysteriskt över den pinsamma situationen. Anders berättar för mig efteråt att han på grund av min oro för att Prem skulle somna, själv blivit nervös och därför börjat iaktta Prem. Anders såg då hur Prems huvud hade börjat luta misstänkt mycket mot fönstret och att Prems arm, som normalt brukar sticka rakt ut genom fönstret, sakta men säkert hade börjat sjunka ner mot bildörren. Anders drog slutsatsen att Prem hade somnat och tyckte det var bäst att agera, varpå han skrek sitt ”Hallo!” i örat på den förvånade Prem. Ja, vilken färd, vilken dag. Inte undra på att mitt huvud värkte.

 

10/11-2005

Mandawa - Bikaner

 

Klockan ringer 06.00. Vi har bestämt oss för att ta en morgonpromenad före frukost. Mandawa är en charmig liten stad i norra Rajastan känd för sina "haveli"-hus som är rikt dekorerade med vackra väggmålningar. Vi går på smala kullerstensgator kantade av små stenhus ner mot huvudgatan. Ibland blockeras hela gatan av en ko och vi får vända eller ta in på en annan gata. Det råder fortfarande ett stilla morgonlugn i staden, endast några enstaka barn och kvinnor syns till. En kvinna i färgglad sari täckt över ansiktet sveper tyst förbi mig och går nu med snabba steg framför oss. Hon vänder sig plötsligt om och gör en ”följ-mig”-gest med handen. Hon går framför oss och vi följer tveksamt efter. Vi har ingen aning om vart hon för oss. När vi saktar ner vänder hon sig om och vinkar återigen åt oss att följa henne. Hon leder oss till en stor träport som hon öppnar. Innanför finns en innergård omsluten av ett gammalt hus som en gång i tiden troligen varit ett ståtligt hem för en välbärgad familj. Man kan se spår av vackra sniderier och väggmålningar. Genom en öppen dörr till vänster ser vi en gammal man som ligger och sover under en smutsig filt. En liten pojke i 7-års åldern kommer fram från en annan dörr och tittar nyfiket på oss. Kvinnan öppnar nu en annan dörr som leder in till en stor tom mörk sal med högt i tak. Hon pekar på väggarna och taket som visar sig vara dekorerade med vackra men falnande vägg- och takmålningar. Vi tar några kort. Pojken visar oss sedan upp för en stentrappa som leder upp till takterassen. Vi tar kort på utsikten. Solen håller på att gå upp över den morgondisiga staden. Väl nere igen ber vi att få ta kort på kvinnan och pojken. Den gamle mannen har nu vaknat och slår upp dörrarna till ytterligare ett stort rum, som även det är vackert dekorerat. Vi tackar för visningen och ger kvinnan 50 rupies. Pojken får min penna. Om jag hade vetat att alla barn i indien vill ha pennor, hade jag tagit med fler.

 

På vår fortsatta promenad genom stadens kullerstenbelagda huvudgata stöter vi på andra morgonpigga personer. En liten smutsig pojke i trasiga shorts springer med oss en lång stund och babblar ivrigt på engelska med oss. Vi träffar en lärare, en man i 40-årsåldern med dåliga tänder, som gärna vill prata engelska med oss. Han vill brevväxla och lämnar sin adress på en lapp. Slutligen vill han att Anders ska fotografera honom tillsammans med mig. Läraren ställer sig med rak rygg intill mig, greppar om min midja och ler mot kameran. Han har svårt att hålla händerna i styr och jag ber Anders skynda sig med fotograferingen.

 

Vi traskar tillbaka till hotellet och äter frukost. Prem dyker upp som gubben i lådan från ingenstans och vid niotiden lämnar vi staden mot vårt nästa mål, Bikaner.  Färden går nu längre in i Rajasthan och landskapet börjar nu mer och mer övergå i ökenlandskap. På vägen får vi vår första punktering. Prem stannar en förbipasserande bil och lånar verktyg. Det är hett, närmare 40 grader. Prem sätter på reservdäcket. Jag hoppas att han har satt på det ordentligt, min fantasi skenar förstås iväg igen.

 

Vi kör vidare och efter ingefär en timma får vi punktering igen, men nu på ett annat däck. Prem stannar bilen och vi kliver ur igen. Det är väldigt hett, luften darrar, och det är ganska öde runt omkring oss. En bit därifrån ser vi något som ser ut som en vägbar, en liten rufflig byggnad med plåttak som kanske kan  liknas vid ett indiskt "Bagdad Cafe" (ni som sett filmen vet vad jag menar) i miniformat, men utan knarrande skylt och utan bensinpumpar. Jag och Anders traskar dit medan Prem går till en bilverkstad lite längre bort på andra sidan vägen. För övrigt finns här egentligen ingenting, bara sand och buskar. Vi köper en kall limca-läsk av en pojke och sätter oss på två skrangliga stolar under ett träd. Anders plockar fram systemkameran. Ur boden kommer några män fram ur mörkret. Antagligen har de suttit i skjulet och spelat kort. De drar fram några stolar ur boden och placerar dem framför oss. De sätter sig och studerar oss och kameran noga. De flinar mot varandra och mot oss. Vi flinar tillbaka. Vi tar kort på dem och på lite annat som finns runt omkring. De småpratar med varandra, tittar på oss och skrattar. Ingen talar engelska. Några småpojkar på cykel kommer plötsligt förbi från ingenstans och stannar en stund och tittar även de på oss. Vi är lite förundrade över vart alla människor kommer ifrån. Det är ju i princip öken omkring oss.

 

Efter en stund ser vi Prem komma gåendes på vägen, på väg mot bilen, med ett nytt däck under armen. En man från bilverkstaden går med honom. Antagligen har han bett om hjälp med att sätta på däcket. Vi reser på oss, tackar pojken och männen på cafét och går tillbaka mot bilen. När det nya däcket sitter på plats bråkar de två männen hetsigt med varandra, antagligen om betalningen. Det verkar som om Prem inte vill betala. Bilmecken hotar med att plocka av däcket igen. Vi väntar med spänning på hur det ska gå. Solen steker och jag hoppas att Prem ska ge efter så att vi kan åka vidare. Tydligen kommer de överens till slut och efter en stund fortsätter vi på den sandiga vägen.

 

Klockan 14.00 är vi framme i ökenstaden Bikaner. Bikaner ligger i Tharöknen cirka 50 mil från Dehli. Vi är trötta, hungriga och jag har dånande huvudvärk igen. Prem kör oss till Hotel Harasar Haveli. Vi tar en välbehövd dusch och tar sedan en Rickshaw till "Old City" för att leta rätt på mat. En ung man vill promt guida oss genom gamla stan, vi försökte avböja, men han envisas. Vi lyckas skaka av oss honom och fortsätter på egen hand längs de trånga gränderna. Jag är hungrig men vi hittar inget matställe. I jakten på mat står vi plötsligt framför ett Jainistiskt tempel. Templet är vitt och relativt enkelt på utsidan men vackert utsmyckat och dekorerat inuti. Detta, läser jag senare, är typiskt för jainismens princip nämligen att skönheten finns på insidan. Ungefär som jag känner mig just nu.

Barfota traskar vi runt i templet på det fågelskittäckta marmorgolvet. Vi guidas av en pratsam söt flicka i 11-års åldern. Hon visar oss runt och förklarar kunnigt templets olika utsmyckningar. En man klättrar på templets ytterväggar, utan säkerhetslina, i färd med att skrapa bort fågelskit. Flickan ler mot oss och säger att vi är vackra. Hon frågar om jag har parfym eller kanske en penna. Jag måste tyvärr göra henne besviken då jag inte har något av detta med mig.

 

Huvudvärken har nu ökat och jag känner mig yr av hunger och värme. Vi lämnar den gamla delen av staden och går ner till stadsvimlet i den nyare delen av Bikaner. Att hitta en restaurang här verkar tröstlöst. Det slutar med att vi köper snabbmat från ett gatustånd. På en trappa utanför ett apotek sätter vi oss ned och äter de friterade fyllda "bullarna". Det är billigt, gott, väldigt starkt och mättande. Gatulivet och trafiken i Bikaner är, liksom som i de flesta städer i Indien, öronbedövande. Vi åker tillbaka till hotellet och vilar. Vi äter lite frukt som vi har köpt med oss. Senare på kvällen äter vi riktig middag på hotellets takterass. Därefter går vi en kvällspromenad i mörkret. Vi blir jagade av en ko och när vi har undkommit faran hittar vi till slut ett Internetcafe som vi smiter in på och passar på att skriva mail hem. Väl tillbaka  på hotellet lägger vi oss och somnar direkt.

 

 

 

11/11-2005

Bikaner

 

Vi vaknar klockan 09.00. Jag är knallförkyld; snuva, huvudvärk, ont i halsen och kroppsvärk. Jag stoppar i mig två Alvedon och är nu rustad för att gå upp på hotellets takterass och äta frukost. Under frukosten bestämmer vi att vi ska besöka Bikaners fort "Junagarh Fort". När vi har ätit klart tar vi därför en rickshaw upp till fortet. Vi betalade 100 Rs per person för en guidad tur. Det är intressant trots att vi inte förstår så mycket av själva guidningen. Det gamla maharadja-fortet byggdes i sandsten i slutet av 1500-talet av den dåvarande Maharadjan i Bikaner. Fortet är vackert utsmyckat inuti och det är inte svårt att förstå att maharadjornas liv var fyllt av lyx när det en gång begav sig.

 

När vi känner oss klara med fortet åker vi tillbaka till stan. Där hamnar vi på en färgsprakande tygmarknad som också har annat smått och gott. Vi inhandlar var sin hinduisk kalender med vackra bilder (vid tidpunkten för denna resa är vi fortfarande inte sammanboende och köper därför ibland två av samma sak. Nu när vi bor tillsammans är känns det lite onödigt att ha dubletter av vissa saker). Vi äter lite mat och tar oss tillbaka till hotellet och sover en stund. Vår tillvaro känns enkel. På sena eftermiddagen åker vi till "Lalgarh Palace", ett före detta maharajapalats som numera är hotell och museum. När rickshawn kört oss dit visar det sig att det ståtliga palatset är stängt för besökare så vi promenerar istället runt i den gröna parken. I parken promenerar förutom oss också vackra påfåglar och patrullerande vakter omkring. Vi försöker ta kort på påfåglarna med de är omöjliga att fånga med kameran.

 

Tillbaka på hotellet tar vi en sval Lassi, en youghurtdrink, på restaurangen. Prem som har hållt sig på avstånd sista dagen dyker plötsligt upp och håller oss sällskap. Vi har tyckt att det har varit riktigt skönt att vara ifrån hans sällskap under några timmar men nu sitter han med oss vid bordet. Han frågar om vi inte vill följa med ut och träffa en god "vän" till honom som bara bor tre minuters promenad från hotellet. Vännen kan måla mina naglar, säger Prem, och om inte annat, kan det vara intressant för oss att bara se hur han bor. Jag tycker att det är lite märkligt att Prem har en god vän här i Bikaner. Det är enligt Prems egen utsago tio år sedan han sist var i Rajasthan, men å andra sidan kanske begreppet vän är annorlunda här i landet. Anders är lite tveksam till det hela men jag tyckte det verkade spännande så vi följer med.

 

Från hotellet tar det bara fem minuter ner på gatan och så kommer vi fram till en liten shop. Vi kliver in i ett litet rum med väggarna täckta av hundratals små målningar. På en tygklädd disk ligger ytterligare en mängd bilder. Prem presenterar oss för sin vän, som äger affären och hans bror. De två bröderna är konstnärer och arbetar med att framställa väldigt detaljrika målningar med extrem precision. Bilderna är väldigt skickligt gjorda, otroligt detaljrika, men det var inte ett galleri vi hade väntat oss. Jag ser mig omkring för att se om det finns någonting som kan vara kopplat till naglar men hittar ingenting. Vår vän Prem har dragit med oss på konstutställning med baktanken att vi ska köpa konst. Vi tittar artigt på tavlorna, ställer frågor och får dem beskrivna för oss av konstnären. Efter en stund försöker vi att avlägsa oss genom att dra oss mot utgången. Det är svårt eftersom den ena brodern vill visa oss varenda bild och berättar samtidigt om hur unik och fantastisk bilden är. Hans specialitet är att rita blad på träd. Han tar fram den ena efter den andra bilden föreställande träd och berättar om hur många blad det exakt är och hur lång tid det har tagit honom måla dit dem. Vi får studera de olika tavlorna under en lupp och får gissa hur många blad det kan vara. Rekordbilden innehåller 10.441 gröna små blad som vardera är cirka 3 mm i diameter. Skickligt gjort av honom men vi börjar bli trötta och är måttligt intresserade. Det enda vi vill nu, är att gå tillbaka till hotellet för att äta vår sena middag. Konstnären visar Anders några olika diplom och skrivelser som han har erhållit och tar även fram en gästbok där besökare har berömt hans konst på olika språk.  Prem sitter under tiden på en pall på golvet och halvsover med utsträckta ben. Vi försöker artigt att slingra oss därifrån. Till slut skriver jag några rader i gästboken och vi lyckas sedan att ta avsked utan att ha köpt något och utan att såra någon.

 

 

12/11-2005

Bikaner - Jodpuhr

 

Vi lämnar Bikaner och åker till vårt nästa planerade mål, Jodpuhr, den blå staden. På vägen till Jodpuhr stannar vi till vid "Råtttemplet". Råtttemplet är ett tempel där 1000-tals heliga råttor huserar. Råttorna är överallt;  på golvet, i taket, i väggar, i hål, på tempelbilder, i skrymslen och vrån. Indierna ger sockerkulor, mjölk och andra godsaker som offergåvor till dessa små tufsiga men väldigt heliga djur. Eftersom man aldrig någonsin får ha skor på sig inne i ett tempel, gick vi, och alla andra besökare, barfota på de urinkletiga stengolven. Vi tar kort på råttor och människor och inandas den söt-fräna lukten; en blanding av råtturin och sockerkulor. Det är en ganska intressant upplevelse men nog inget för den som har råttfobi, vilket ingen av oss har.

 

Prem har under tiden fyllt på mer luft i de slitna däcken. Vi fortsätter sedan vår färd mot Jodpuhr - den blå staden. Det är en ganska bra tur trots Prems vilda körning. Det råder vänstertrafik i Indien vilket i början känns obehagligt, speciellt vid möten och omkörningar. Saken blir inte bättre av att Prem alltid har extremt små marginaler när han kör om. På Indiens ofta smala och dåliga vägar verkar det i praktiken bara existera två trafikregler - störst och snabbast har företräde och tutan måste användas hela tiden. Vid möten innebär det att om en bil får möte med en Rickshaw, är det Rickshawen som måste väja. Om en bil möter en buss är det bilen som får väja osv. Om en bil möter en annan bil, vilket inte händer lika ofta, är det den som tutar högst och längst som vinner. Ibland använder sig Prem av denna regel även när han möter större fordon; bussar och lastbilar. Det går till ungefär så här: Vid en kurva får vi möte med en stor lastbil. Prem håller konstant hastighet, kör rakt fram mot den mötande lastbilen och väjer inte undan förrän vi är så nära att vi kan se den tobakstuggande chauffören i det andra fordonet rakt i ansiktet. Vid det laget brukar vi i baksätet blunda och jag håller krampaktigt i Anders ben. Vi något tillfälle påpekar Anders för Prem att han kanske borde köra lite långsammare varpå Prem då, ganska förnärmat, drar ner på tempot en stund för att efter en halvtimma återigen köra som vanligt igen. Jag kommer aldrig att känna mig helt lugn med Prem bakom ratten, det är säkert, men efter några dagar är jag inte lika skräckslagen längre och börjar kunna se ett mönster. Jag gör mina egna analyser och kalkyleringar inför och under de omkörningar som Prem ger sig in i. Om någon kunde läsa mina tankar skulle det låta ungefär så här: "Denna omkörning funkar, han hinner, det är lugnt…denna är på gränsen….. (blundar)….det gick bra….ko på vägen…ut i diket…en lastbiiiil…shit!…puh, det gick bra…".

 Nog om möten, nu vidare till omkörningar. Vid omkörningar gäller att snabba fordon kör om långsammare fordon, och det verkar ju rimligt. I Sverige har vi breda vägar, i Indien används både väg och diken för omkörningar och möten. Undantagen från alla trafikregler om störst och snabbast o.s.v. är dock den indiska kon som alltid verkar ha företräde, i alla lägen, och säkert har orsakat en och annan olycka.

 

På vägen till Jodpuhr ser vi den första trafikolyckan. En stor passagerarbuss halvligger i diket. Alla fönsterrutor är krossade och mitt på vägen ligger en död kamel. Inga passagerare syns till, de har lämnat platsen och jag hoppas verkligen att ingen är allvarligt skadad. Några män går runt och lägger ut stora stenar kring platsen. Detta är inte en religös handling för att hedra det döda djuret, utan är en rationell aktivitet och tjänar som motsvarighet till vår varningstriangel. Prem påverkas starkt av olyckan och lugnar ner sin egen körning ett tag efter olycksplatsen.

Lite senare låter Prem mig köra bilen för att jag gärna vill testa vänstertrafikskörning. Både Prem och jag skrattar när jag studsar fram i 30 km/h. Ovan vid att växlinglådan ligger på fel sida, ger jag upp efter 200 meter till Anders stora lättnad.

 

Vi anländer i Jodpuhr klockan 14.00 och tar in på Haveli Guest House, ett mysigt hotell med restaurang på taket. Vi får ett bra rum som dock kostade oss 1100 rupies. Inte mycket pengar med svenska mått, men för mycket för vår budget på denna resa. Vi blir lovade ett billigare rum till nästa natt. Väl uppe på rummet är det dags att tvätta av sig resdammet, bokstavligt talat, och sträcka ut sig på sängen. Anders går in i duschen först och under tiden får jag för mig att jag ska möblera om - så typiskt mig. Jag flyttar på en stor spegel, ställer den på en bänk och lyckas då på något underligt sätt komma åt en lös kabel på en fläkt. Kabeln får då eget liv och börjar plötsligt att blixtra och flyga omkring av sig själv i luften. Jag blir förskräckt och en tankekedja sätts igång i mitt huvud: Det är el i kabeln, vatten leder el, Anders står i vatten, Anders får en stöt, av stötar kan man dö. Alltså ropade jag skärrat ut Anders ur duschen.  Anders, dyblöt med rinnande vatten ur håret, kommer ut ur duschen och tittar mycket förvånat på mig och den lösa kabeln och säger sedan lugnt att det bästa nog är att kalla på hjälp. Upprörd går jag ner till receptionen och försöker förklara situationen. En man följer med upp till rummet och löser problemet med att helt sonika dra ut den andra änden av tåten från väggen. Ur väggen stickar nu några elförande tåtat kvar men vi slipper i alla fall den flygande kabeln.

 

Vi äter mat på hotellet och besöker sedan stadens marknadskvarter. Jag köper en lila klänning och en rajasthandocka. Det har hunnit bli mörkt och vi strosar omkring i det svarta mörkret bland marknadsstånden. Det är trångt och vi får hela tiden kryssa oss fram mellan människor, marknadsstånd och djur. Jag går före Anders och snubblar plötsligt på någonting framför mina fötter. Jag lyckas hålla balansen, tar ett steg framåt men hindret finns fortfarande kvar. Jag snubblar till igen, sätter ner fötterna, trampar på något stort mjukt som börjar yla varpå jag blir rädd, tappar balansen igen och fäktar runt med ett skrikande djur snurrandes mellan och runt mina fötter. Jag har snubblat på en trött hund som låg på gatan och sov och som tydligen, istället för att flytta sig sidledes, hade flyttat sig framåt för varje nytt steg jag tog. Efter denna trippelsnubbling på hunden och det liv som blivit på människorna runt omkring, är jag generad och matt och vi beslutar oss för att sätta oss någonstans för att ta något att dricka. Vi tar var sin Lassi på en Lassi-shop. Lassi är som en kall milkshake men med youghurt istället för mjölk som bas. Youghurten är framställd av buffelkons mjölk. Anders beställer en Jodpuhr-Special-Lassi och jag en Banan-Lassi. Mjölkproduker i Indien är inte pastoriserade som i Sverige och man bör enligt hörsägen vara extra försiktig när man handlar från gatustånd, men detta avskräcker inte oss nämnvärt; våra Lassis är otroligt goda och vi njuter av varenda klunk..

 

Tillbaka på hotellet dricker vi kaffe på terassen och summerar ännu en dag. Anders tar sin sista Borreliatablett. Två dagar innan vi skulle åka till Indien noterade nämligen Anders en "finne" på sitt ena ben. Jag envisades då med att finnar normalt inte brukar vara 6 centimeter i diameter, och skickade honom till vårdcentralen som konstaterade att det var borrelia. Men nu är alltså den sista tabletten tagen och han ska vara botad. Min förkylning känns något bättre men är inte helt bra. Vi skriver några vykort på rummet. Ett herrans liv hörs plötsligt utanför fönstret och vi ser ett bröllopståg passera med buller och bång. Vi tar kort från fönstret. Tillbaka i sängen för att sova när nästa bröllopståg passerar. Tydligen har fler bestämt sig för att gifta sig just denna kväll.  Hela natten igenom fortsätter fyrverkerierna och den höga musiken att skalla. Vi sover båda dåligt under natten.

 

 

13/11-2005

Jodpuhr

 

Klockan 8.00 vaknar vi och ser fram emot en ny dag. Vi går ner och äter frukost och tar sedan en promenad genom små gränder upp till fortet, Meharangarh Fort, som ligger på ett litet berg ovanför staden. Husen i denna äldre del av Jodpuhr är alla målade i olika blå nyanser. Därför kallas Jodpuhr för "The blue city". På vägen upp till fortet faller jag för frestelsen och låter en ung kvinna göra en hennamålning på min hand. Jag följer med henne in i ett litet stenhus med stenbelagt golv och placeras på en trästol. Den unga kvinnan målar med hennafärg på min hand och ler och pratar glatt under tiden med en yngre flicka som nyfiket tittar på. Kvinnan förklarar på engelska hur jag skall sköta hennemålningen för att den skall hålla så länge som möjligt. Färgen lägger sig som en pasta på handen och skall sitta kvar så länge som möjligt. Efter några timmar kan man pilla bort den och under har då mönstret stannat kvar.

 

Med en röd hennamålning på handen kommer vi slutligen fram till fortet och betalar inträde vid entrén. Vi får var sin bärbar bandspelare runt halsen och går runt och tittar under ledning av en inspelad guide. Det är en varm dag och ganska ansträngande eftersom jag mår dåligt av min förkylning. När vi har följt guidens instruktioner och tittat på alla stationer lämnar vi tillbaka bandspelarna och bestämmer oss för att utforska på egen hand. Området är stort och i anslutning till fortet hittar vi ett tempel omgärdat av en hög stenmur. Utmattade av värmen sätter vi oss i en stor fönsterglugg i muren och njuter av skuggan. Vi äter nötter och snacks och iakttar indierna som besöker templet. Tempelbesökarna går fram till tempelingången, slår i en klocka och går in i templet. Genom att slå i klockan gör besökarna gudarna i templet uppmärksammade på att de kommer. Det är lugnt och rogivande och vi sitter kvar i någon timme.

 

Hungern börjar göra sig påmind och vi lämnar templet och går tillbaka ner till fortområdet. Där hittar vi en restaurang för turister. Vi sätter oss och betäller in lunch. Servitören kommer in med två välfyllda tallrikar med olika röror och ris. Efter någon tugga hittar jag en ganska stor svart skalbagge i riset och kan tyvärr inte äta mer. Jag förbannar att jag alltid ska råka ut för sådana här saker. Jag är inte kräsmagad i vanliga fall, men insekter i maten har jag alltid haft svårt för. Min mage är orolig och huvudet värker. Vi lämnar fortet och tar en promenad, i stekande sol, över till andra sidan av berget för att se "Jaswant Thada", det vita templet. Under stora träd ligger människor och vilar i skuggan. Templet ligger vackert på en höjd med utsikt över hela staden. Vi hittar en ingång men det finns inte så mycket att se inuti så vi slår oss ner en stund utanför i gräset.

 

Efter en stund beger vi oss tillbaka ner till staden. Det är stekhett och vägen som vi går på är kruttorr och omges av torra buskar och skräp. En enögd hund sitter under en buske och stirrar hotfullt på oss. Vi kommer fram till stadskanten och fortsätter promenaden genom smala gator och genom små gränder. I gränderna stötte vi på barn som är lediga från skolan. Barnen ropar "Hello! Hello!" och "Foto?" efter oss. Vi förstår att de vill bli fotograferade. Men det är inte det som är själva höjdpunkten. Det stora för dem är att efteråt få se bilden av sig själv i digitalkamerans skärm. Vi har en systemkamera och kan inte glädja dem med detta. Barnen ser inte skillnaden på en systemkamera och en digitalkamera och vi vet att de kommer att bli besvikna om de inte får se kortet på sig själva. När vi till slut ändå tar kort blir det stor irritation när vi bara går vidare utan att visa upp kortet. Vi bestämmer oss för att stoppa ner kameran i väskan och slippa göra nästa grupp av barn besvikna. 

 

Förutom att tampas med linslus-barnen får vi också hantera korna i gränderna. En ilsken tjur som plötsligt blockerar vår väg är orsaken till att vi blir tvungna att springa in på en anna väg. Vi har plötsligt tappat bort oss i gränderna och får ta en rickshaw för att komma tillbaka till hotellet. Framme vid hotellet erbjuds vi nu ett billigare rum som bara kostar 400 rupies. Det nya rummet visar sig vara lika bra som det förra men saknar ström. Det är kolmörkt. Inte mycket att göra åt tänker vi och lägger oss och vilar en stund. Vi somnar omedelbart båda två. Vi vaknar av att det knackar på dörren och Prem kliver in i rummet. Han vill planera lite kring den fortsatta resan. När vi har diskuterat klart med honom duschar vi i mörker och går sedan ner till marknaden.

 

På vägen till marknaden tittar vi in i ett Krishna-tempel. Anders köper ännu en rajasthandocka på marknaden. Vi hittar en skräddare som syr fast ärmarna på min lila klänning som jag har köpt kvällen innan. Det kostar bara 50 rupies. Vi går in i ett större tempel. Från ett hål i stengolvet leder en trappa ner till en källare. Vi går ner. I ett rum sitter tre män och en pojke innanför ett staket och utför någon slags böneritual. Intressant. Det känns som om vi stör och kanske borde avlägsna oss. En av männen lyfter blicken mot oss och nickar vänligt. Han frågar från vilket land vi kommer ifrån, och fortsätter sedan med sina böner, efter att vi har svarat. Vi reflekterar över att religionsutövningen i detta land är så avkopplat och naturligt och inbjudande.

 

Vi utmanar ödet ännu en gång och tar var sin Lassi på samma ställe som kvällen innan. De är lika goda som dagen innan. Efter vår Lassi-paus hittar jag en liten medicinaffär. Genom att peka på min hals, mitt huvud och min näsa och sedan hosta demonstrativt försöker jag gestalta min förkylning. Försäljare verkar förstå och plockar fram en ask tabletter som jag köper. Det jag hoppas på är att jag har lyckats förmedla mitt behov av något slemlösande eller eventuellt lite starkare värktabletter än mina Alvedon. Jag kollar upp medicinen genom att skicka ett SMS till min syster i Sverige. Efter att ha slagit i Fass med hjälp av svägerskan skickar hon ett svars-sms med information om att det är ett bredspektrum-penicillin jag har köpt. Lite för häftigt för en vanlig förkylning, anser jag, och tar aldrig dessa tabletter.

 

Jag mår sämre och vi återvänder till hotellet. Vi slappar lite i mörkret, jag tar en Alvedon och vi går upp på restaurangen. Anders får nackmassage av servitören. Efter middagen går vi tillbaka till det mörka rummet, och jag upptäcker av en slump att strömknappen sitter på utsidan av rummet. Generat sätter jag på strömmen, tänder lamporna i rummet och det blir ljust. Fantastiskt! Vi känner oss dumma. Vi är också väldigt trötta och släcker därför det nyvunna ljuset nästan med en gång igen för att sova.

 

 

 

14/11 - 2005

Jodpuhr - Uidapur    

 

Vi vaknade av mobilens alarm kl. 06.00. Jag mådde mycket sämre och tog tempen. Feber. Inte mycket att göra, så vi packade ihop och åt frukost. Åkte klockan 8.00. Jag sov i bilen. Prem bekymrade sig för min hälsa och föreslog massage. Jag tackade vänlig men bestämt nej. Längre fram stannade han och ville köpa olja till min massage. Jag sa ifrån igen och Prem nöjde sig då med att köpa het men ganska besk lime-te till mig och chai-te till sig och Anders. Vi fortsatte färden. Jag försökte sova. I en by såg vi de första elefanterna. En elefant kostar ca 500 000 Rs att köpa, berättade Prem. Vi vek av från landsvägen in på en liten sandväg som enligt Prem skulle vara en genväg till Uidapur. Landskapet var vackert. Öken och kaktusar, låga buskar och träd. Sand. Män i röda turbaner och kvinnor i färgglada saris. Kvinnornas färgglada dräkter är typiskt för Rajastan. Kanske för att Rajastan är en stat som till största delen består av öken och är ganska färglös för övrigt. Det kan också att bero på att Rajastan tidigare har varit ett säte för rika maharadjor och prinsar. Jag vet inte, men oavsett var kvinnorna befinner sig, om de är ute på åkern eller vallar kor, så har de alltid vackra färgglada kläder på sig. Männen är oftast vitklädda men kompenserar sina kläders färglösheten med färgglada turbaner - färger talar om vilken social ställning man har.

 

Vägen var väldigt dålig. Hålig och guppig. Stora stenar och gropar. Ett under att Prems bil fortfarande håller ihop. Jag oroar mig lite för en eventuell ny punktering, eftersom det stundvis är ganska ödsligt och eftersom solen är stekhet. Vi kommer fram till en by och Prem tipsar om att det finns ett gammalt jainistiskt tempel att se där. Vi går dit medan Prem ser över bilen. En gammal man visar in oss i templet, trycker en orange kletig massa i våra pannor och går före oss fram till altaret. Han tänder en oljelampa som står på en bricka och håller fram brickan till oss. Vi vet inte riktigt vad som förväntas av oss men jag håller mina händer över ljuset, viftar lite med dem och Anders följer mitt exempel. Den gamla mannen skakar irriterat på huvudet och pekar på några slantar som ligger på brickan. Han vill helt enkelt att vi ska "donera" pengar. Förlägna inser vi vårt misstag och lägger några slantar på brickan och smiter sedan ut.

 

Vi går runt lite i byn och letar efter en toalett. Jag har börjat känna av en konstig värk i magen - gårdagens Lassi? Vi hittar ingen toalett och fortsätter istället bilfärden med Prem. Prem stannar på en bensinmack lite längre fram. Jag känner av magen mer nu och är samtidigt otroligt kissnödig. Jag frågar på macken om det finns en toalett och han pekar på en fyrkantig stenbyggnad som ser rätt nybyggd ut. Skönt tänker jag. Jag går in i huset som visar sig vara en liten labyrint. Jag förstår att bakom nästa vägg kommer jag att mötas av det sedvanliga hålet i golvet. Väl innanför vänder sig magen nästan. Hela golvytan är täckt av ett lager lös avföring. Inte en decimeter är fri från denna bruna sörja. Det stinker och jag tror att jag ska kräkas. Samtidigt är jag fruktansvärt kissnödig och jag vet att vi har många timmar kvar i bilen innan vi är framme. Jag tar ett beslut - kliver försiktigt in på golvet med mina gympaskor, sätter mig på huk och kissar. Nöden har ingen lag. Jag håller andan för att inte kräkas. Väl ute igen försöker jag torka av det värsta från mina sulor på sanden. Tar sedan av skorna och trycker in dem bakom baksätets ryggstöd och hoppas att det inte kommer att lukta allt för mycket av dem. Tvättar sedan händerna med lite vatten ur vattenflaskan.

 

Vi fortsätter färden. Jag tar Alvedon, svettas, sover, fryser, tar alvedon igen. Längre fram åker vi genom ett bördigare område. Mer kuperat och grönt än tidigare. Prem berättar att det brukar finnas "Black-monkeys" eller även "black-faces" (Langurer) i dessa trakter. Han stannar plötsligt bilen och pekar mot vägkanten. En grupp langurer sitter på en stenmur och i träden runt omkring. Vi går ut och aporna strömmar fram emot oss från alla håll. Några hoppar upp på biltaket. Jag matar dem med nötter och Anders tar kort. De griper försiktigt tag i nötterna, som jag håller fram till dem, med sina små svarta läderaktiga händer. Jag är helt salig och Prem är glad att jag är glad. "Happy now, little boss?" frågar han leende.

 

Framme i Uidapur klockan 17.00. Prem kör oss som vanligt till ett hotell som han har valt ut och tycker är bra, oavsett vad vi önskar och säger. Vi vill hellre ha ett hotell längre ner mot vattnet, men Prem krånglar. Till slut enas vi om ett hotell nära palatset, Raj Hotel, 500 Rs. Bra rum med fönster ut mot gatan. Vi duschade och vilade en stund. De långa bildagarna med Prem är slitsamma. Gick upp på hotellets terrass för att äta. Denna kväll erbjöd restaurangen en buffé som skulle kosta 400 Rs per person! Vi valde, till personalens förtret, istället mat från den ordinarie menyn vilket blev mycket billigare. Min feber hade gått ner men min mage var i obalans och jag kunde inte äta mycket. Vi tog en kvällspromenad och hamnade nästan direkt på ett bröllop mittemot hotellet. De firade den första dagen av tre. Vi insåg vad vi hade att vänta oss i form av oljud de närmaste kvällarna och nätterna. Men "if you can´t beat them, join them!" Så vi lät oss bjudas in på festen av några killar som vi stötte på utanför. Vi placerades på två plaststolar intill brudens farbror och andra manliga släktingar som satt på filtar på golvet. Vi fick var sin rågad skål med söt kornmassa. Jag mådde illa men åt pliktskyldigt när farbrorn tittade åt vårt håll. På den första dagens bröllopsfirande är det ofta bara brudens familj som samlas. I Indien är ett bröllop en allmän händelse där alla är välkomna. Det hör till traditionen att brudens far måste bjuda sina gäster på något sött. Därav den söta gröten i våra händer. Anders fick äta upp min också. Några småkillar tog över värdskapet och intervjuade oss ivrigt. De tog med oss upp på husets tak och visade utsikten över staden och palatset. Killarna ville att vi skulle sjunga för dem men allra helst dansa. Vi gick tillbaka ner till festen och satte oss en stund till. Dansen var i full gång. Ur högtalarna strömmade indisk traditionell musik i discotappning. När brudens bror (eller kusin) kom fram och frågade om jag ville dansa kände jag att det kanske var dags att tacka och gå. Jag var sjuk och trött. Anders var mätt och trött. Vi tackade och gick tillbaka till hotellet för att sova. Med oss hade vi en muntlig inbjudan att delta på bröllopsfestens andra dag som enligt pojkarna skulle starta klockan 11.00 dagen därpå.

 

15/11-2005

Uidapuhr

 

Sovmorgon till klockan 9.00. Feberfri men fortfarande tung i huvudet och förkylningen har nu adderats med hosta. Även Anders har nu börjat snörvla. Den där influensavaccinationen som vi båda hade tvingats på innan vi reste måste ha satt vårt immunförsvar ur spel. Vi duschade och gick sen bort till festplatsen för att beskåda bröllopsfesten. Där fanns endast några personer som städade upp efter gårdagen. Pojkarna måste ha menat kl 23.00 och inte 11.00. Gick vidare och hittade överraskande ett Coffee-House med riktigt kaffe! Vi åt var sin omelett och drack starkt kaffe. Helt fantastiskt vad gott det kan vara med kaffe när man varit utan en period. Cafeét låg inne i en lummig trädgård. Det var vackert möblerat med stora mjuka soffor under uppspända tygtak. En lugn och grön oas. Ägarinnan, en ung kvinna i sari, kom fram och ville höra vad vi tyckte om kaffet. Hon var stolt över sitt ställe som var relativt nyöppnat. Hon hade förstått attraktionen i riktigt kaffe, dvs kaffe som inte endast smakar som sött vatten.

 

Tittade på Jagdish Temple och City-Palace. Entré till palatset var 50 Rs per person. Stort palats men inte jätteimponerande. Växlade pengar och strosade runt lite. Gick ner till Lake Pichola (kanalen) och tog en fika på Cafe "Edelweiss". Där fanns det ”Apfelstrudel” och andra tyskklingande bakverk. Min mage var inte alls bra. Fick magknip och kunde inte äta. Shoppade lite. Vi planerade att gå tillbaka till hotellet för att lämna ett meddelande i receptionen till Prem. Vi ville tacka nej till hans planerade kvällsutflykt till ett turistjippo utanför staden. Våra planer ändrades när vi plötsligt stötte på honom på gatan. Detta var så typiskt eftersom vi just hade planerat att smita ifrån honom. Nu följde han oss i stället som ett klister vart vi än gick. Vi smet in i en lampaffär och han följde efter. Vi köpte två lampor (80 Rs/st). Vår vän Prem är snäll och ganska oförarglig men ibland är han lite för mycket. Prem drog med oss till en lyx-turist-affär som var väldigt dyr och trist. Prem menade att det var kvalitévaror istället för det som såldes ute på gatorna. Vi förklarade för Prem att vi faktiskt hellre vill ha det som säljs på gatorna. Upp till hotellet igen, vi sa godnatt till Prem och gick upp på rummet. Smet sedan direkt ut igen. Hittade ett matställe på ett tak, Restaurang Mayor. Jag fick magknip och rusade in på restaurangtoaletten. Tillbaka till hotellet. Sov en stund och kl. 23.00 gick vi ut igen för att se på bröllopet. Festen var igång men dörrarna var stängda så vi vågade oss inte in denna gång.

 

 

16/11-05

Uidapuhr

 

Vi kom inte ut från hotellet förrän ca 10.30. Gick till "The Whistling Teal" (kaffestället från igår) för att äta frukost. Strömmen hade gått, så det blev tyvärr inget kaffe denna morgon, men omelett och mörkt rostat bröd.  Stötte på Prem på vägen ut från cafet och pratade lite med honom. Tog en Rickshaw ner till city, eller det  som vi trodde var Uidapuhrs stadskärna. Köpte ett tyg/överkast för 110 Rs. Gick till en annan liten affär för att köpa hennafärg. Killen som hade affären bjöd in oss bakom disken, placerade oss på golvet och började demonstrera alla sina doftoljor som han tillverkade i egen fabrik (påstod han). Vi satt där säkert en timme och luktade på den ena oljan efter den andra. Anders kände ingenting på grund av sin snuva. Jag köpte 2 oljor - Lotus- och Bergamotteolja.

 

Strosade runt lite, vilade, tog en läsk och sen en Rickshaw upp till gamla stan igen. Gick upp till postkontoret, som bara har öppet två dagar i veckan, och postade våra vykort. Handlade lite och gick tillbaka till hotellet. Sov en timme. Prem knackade på och kollade läget med sin standardfras: "Happy?".

 

Vi betalade hotellet eftersom vi skulle åka tidigt nästa morgon. Åt middag på en restaurang med utsikt över vattnet. Min mage fortfarande dålig. På väg hem till hotellet tittade vi in i olika affärer och till slut in i en liten klädbutik. Ett gammalt indiskt par försökte frenetiskt få oss att köpa kläder. I sin iver rev och slet de i hyllorna och visade upp det ena plagget efter det andra. Anders provade byxor och skjortor. Den gamla tanten ryckte och slet i de kläder Anders provade, antagligen för att försöka få plaggen att sitta så bra som möjligt på honom. Hon drog i byxlinningar, slet i snören, fixade och donade. Jag tittade roat på. Farbrorn drog fram nya plagg hela tiden. Det var ganska underhållande. När vi hade tittat färdigt på något plagg släppte de bara ner det på golvet i en hög. Det var ganska sent på kvällen men vi var antagligen deras första kunder den dagen. Anders köpte till slut en grön skjorta för 150 Rs. När vi hade betalat bad mannen oss att sätta oss på golvet. Vi satte oss ner och han började att trolla. Han trollade med kort och sen med ett mynt och till sist med en tändsticka. Han var skicklig. Att handla i Indien är inte bara att handla, det är ett besök i någons hem och allt kan tydligen hända.

 

Låg och läste lite och skulle sen sova, då hörde vi ett välbekant oväsen utanför - kvällens första bröllopsparad. När det hade passerat och vi lagt oss igen, kom nästa bröllopsparad! För övrigt var detta en mellandag, hände inte så mycket. Fullmåne.

 

17/11-2005

Uidapuhr - Pushkar

 

Upp tidigt, kl 06.00, och åkte iväg mot vårt nästa mål, den heliga staden Pushkar.

Jag var forfarande dålig i magen. Lassin i Jodpuhr var troligen orsaken, men det kan å andra sidan ha varit precis vilken annan mat som helst. Hygienen på indiska matställen är inte som i Sverige även om maten smakar fantastiskt.  Färden gick över kuperat landskap. Vi åkte genom små byar och passerade mängder av marple-shops, dvs marmorbutiker och marmorföretag. Vår vän körde som en tok som vanligt. Jag hade kommit på att bästa sättet att slippa vara rädd under resdagarna var att sova. Och det var ganska enkelt med tanke på att jag var både förkyld och magsjuk. Vi gjorde ett chai-stop och senare ett lunchstop. Vi hade inte hunnit äta frukost innan vi åkte, men jag kunde ändå inte äta. Prem beställde som vanligt in diverse maträtter som vi inte bett om men som vi ändå fick betala. Han trodde nog att han gjorde oss en tjänst, att han hjälpte oss att beställa mat som vi kanske annars inte skulle upptäcka. Vi fortsatte resan och jag och Anders turades om att sova. Prem tyckte att vi var tråkiga som sov hela tiden: "My little boss is sleeping all the time, and then my big boss is sleeping too!". Han stannade på en mack och köpte två nya kasettband som sällskap och uppmuntran till sig själv. Den indiska discomusiken skårrade ut ur de trasiga högtalarna.

 

Vi passerade flera kamelmarknader. Det var en allmänt stökig körning denna dag, trafiken tätnade när vi närmade oss Ajmer. Inne i Ajmer kokade plötsligt bilen. Prem stannade bilen mitt i en korsning. Han sprang iväg för att fixa vatten och vi gick ur bilen och tittade på folk. Två små tiggarpojkar kretsade kring oss hela tiden och pockade på vår uppmärksamhet. De fick några kex och hoppade glatt iväg sen. Det lustiga med barnen i Indien är att trots stor fattigdom som ofta tvingar dem att tigga, verkar de alltid vara glada, sociala och faktiskt ganska humoristiska. När vattnet var påfyllt i bilen fortsatte vi färden ut från Ajmer mot Pushkar som ligger ca 1 mil nordväst om Ajmer. Pushkar är en ganska liten stad, känd för sin årliga kamelfestival, men vid tidpunkten för vårt besök hade den slutat några dagar innan, så vi visste att vi inte skulle få uppleva den. Förutom att staden Pushkar som sådan anses vara helig, är den byggd kring en helig sjö, Pushkar Lake. Ner till vattnet, från gatorna, leder breda stentrappor , sk "gaths”. På dessa gaths utför befolkningen heliga offer, badar, tvättar sig, tvättar sina kläder eller bara umgås. Omgivningarna runt om Pushkar består mer eller mindre av ökenlandskap.

 

Vi var alltså på väg till Pushkar, och min mage värkte till och från och jag kände att jag egentligen behövde besöka en toalett men ville hellre vänta tills vi var framme.  Vi åkte upp för en slingrig bergsväg och ner igen på andra sidan. Vi mötte vandrande Sadhus som var på väg bort från Pushkar och troligen nu på väg till nästa festival i någon annan stad. Sadhusar är män som övergett familj, kast, social tillhörighet och pengar mot  ett liv i asketism. På detta sätt hoppas de få uppnå en snabbare väg till upplysning och Nirvana. Som Sadhu erhåller de en speciell plats i samhället, de får mat och småpengar av folket och är respekterade som heliga män. De är vandrande tiggare och äger bara det de kan bära med sig. Vanligtvis en stav, en plåtburk för mat, en tygväska med lite grejer i. De klipper sig inte och går ibland nakna men vanligtvis är de klädda i några vita eller brandgula tygskynken virade om sig.   

 

Vi passerade black-monkeys och Prem stannade bilen, han visste att det skulle muntra upp "little boss". Anders (!) matade de charmiga aporna och jag fotograferade. Vi körde in i Pushkar och Prem krånglade sig skickligt igenom trånga marknadsgator, förbi kameler och människor. Vi tog in på Hotel Aroma, 350 Rs för rummet. Ett litet bohemiskt hotell med bra rum och  trevlig men kanske lite för avkopplad personal. Rummet skulle först städas så vi satte oss och tog en chai och en apelsinjuice på takterassen. Min mage tålde inte detta, jag rusade på toaletten och insåg  att det nog nu var dags att ta den första Travellon på denna resa. Vi duschade, sov en stund och jag kände mig bättre sedan. Satte oss i restaurangen igen. Anders tog en "Mutter Paneer" och jag slog till med något så spännande som spagetti i tomatsås. Jag fick i mig nästan hela portionen! Travellon hjälpte tydligen. Varför jag inte tagit tabletten tidigare kan man fråga sig...

 

Vi gick ut och promenerade runt på stadens affärsgator. Anders köpte gudakort och sen hittade vi Rajastandockor som endast kostade 35 rupies styck. 

 

 

 

18/11-2005

Pushkar

 

Upp tidigt som vanligt, ca 8.00. Åt frukost på hotellet. Jag lämnade in en kasse med tvätt. En kille i köket, "Ganesha", lovade att ta hand om den. Vi gick till det berömda Brahma-templet. Enligt Pushkarborna själva är detta det enda brahmatempel i världen, trots att guideboken säger någonting annat. Förutom detta Brahmatempel finns det ett stort antal av andra ”vanliga” tempel i Pushkar. När man åker in till staden betalar man därför en entréavgift som ger fri entré till staden och alla dess tempel. Vid Brahmatemplet blev vi guidade av en trevlig ung man i 20-årsåldern som sa att han jobbade på templet. Han visade oss runt och vi offrade blommor, som vi köpt innan, till Shiva och andra gudar. Väl ute igen såg jag en ganska extrem sadu sittandes med korslagda ben brevid ingången under en enorm vit elefantstaty. Jag ville ta kort på honom och fick hans nickande tillåtelse efter att ha pekat på kameran och sedan mot honom. Jag fotograferade. Några månader senare när vi fick tillbaka alla framkallade filmrullar fanns just denne sadhu inte med? Märkligt, vi har diskuterat detta flera gånger senare och alltid kommit fram till att det måste bero på att heliga män troligen inte alltid fastnar på bild.

 

Vår guide ledde oss sedan ner till gathen bakom templet. Där, på trappan, skulle de resterande blommorna kastas i vattnet, som ett offer till den heligan sjön. Någon tryckte var sin silverbricka i händerna på oss. På brickan låg det mer blommor, ris och olika kryddor. Vi fick också var sin kokosnöt i handen. Vi blev sedan förda till var sin "Brahman" (präst). Min präst satte sig på trappan ner till vattnet och jag placerade mig brevid. Han började rabbla diverse ramsor på hindu som jag inte förstod. Sedan upprepade han dem på engelska och bad mig upprepa. Min brahman hade jeans och tröja och var i 25-års åldern. Ung präst tänkte jag kritiskt. Under ritualen ringde det i hans mobil och han pratade en stund. Jag hade varit skeptisk innan men var det ännu mera nu. Oavsett om de nu var riktiga brahmans eller inte, så utförde de hela ritualen på oss eller med oss; en prick i pannan, ett tempelband runt handleden, heligt vatten skvättes i ansiktet, kryddor och blommor kastades i sjön. Det hela avslutades med en förbön för min familj och för Pushkar. Prästen rabblade och jag skulle upprepa. Plötsligt smög sig en utfästelse om donation in i bönen. Han sa:  "Say after me", "With Happy heart I donate….how mucht? Och jag svarade:" Med glädje i hjärtat donerar jag.….jag vill inte donera ". Han skakade på huvudet och drog ramsan igen. Han sa:  "Säg efter mig…..med glädje i hjärtat donerar jag….hur mycket? Och jag svarade:" Med glädje i hjärtat donerar jag.…...nothing". Suck! Så höll vi på ett  tag men till slut gav jag upp och lovade att donera 100 Rs som enligt prästen skulle tillfalla staden Pushkar, dess tempel, gathen och sadhusarna. Vad gör man inte.

 

Med "Happy heart" gav jag alltså till slut de 100 Rs till blomförsäljaren (?) och fick där också lämna tillbaka kokosnöten (varför fick jag den från första början?). Märkligt, intressant och väldigt komiskt. Anders, som är lite mer svårflirtad, donerade endast 20 Rs och lämnade  pengarna till en man bakom en lucka, vilket verkade mer seriöst. "Nyfrälsta" gick vi sedan vidare runt sjön. Stannade och tog var sin soda på ett trevligt café (Sunset Café) med utsikt över sjön. Under ett stort träd satt några sadhus i skuggan. Vi studerade dessa facinerande män en stund. Förbipasserande gav dem småslantar. Vi fick höra att en av dem inte hade sovit på flera dagar. Han genomgick någon slags vakenperiod och hängde därför på en gunga för att inte somna. Gungan var fäst med rep i trädet och han lutade huvud och överkropp i den och så fort han somnade till skakade gungan till och han vaknade. Smart sätt att hålla sig vaken på. En annan sadhu satt i meditationsställning och tittade på förbipasserande. Han hade långt, svart, tovigt hår, halsband, var iklädd ett höftskynke och var insmörjd i aska. Någon tog kort på honom och gav honom en slant. Sadhun ropade då någonting till servitören på vårt café, som sprang ut med en Pepsi (!) till Sadhun. Jag kunde inte hålla mig - jag gick fram till sadhun och bad att få ta kort på honom. Jag ville absolut ha en bild när denne världsfrånvände man drack Pepsi. Den heliga asketen log ett tandlöst leende, förde sakta upp Pepsin till sin mun och drack. Jag tog ett kort och gav honom några slantar som tack. Indien är kontrasternas land.

 

Efter vår dryckespaus fortsatte vi vår promenad runt sjön och över en stenbro. I vattnet, som var lerigt och lite sumpigt, simmade märkliga stora ålliknande fiskar omkring. Väl över på andra sidan av bron såg vi på en skylt att även bron är helig och att man måste ta av  sig skorna när man går på den. Detta hade vi missat och vår nyfrälsta karma sjönk antagligen ner till vanlig nivå igen. Vi fortsatte vår promenad och kom tillbaka till hotellet. Tvättpåsen stod kvar där jag lämnat den. Min mage hade lugnat ner sig något och Anders snuva var också bättre. På kvällen gick vi tillbaka till Sunset Café och åt mat. Sadhusarna satt och stod i sina positioner, precis så som vi hade lämnat dem. Min mage började kännas av igen. På vägen hem handlade jag byxor och en blus.

 

På hotellet, senare den kvällen, meddelade Prem oss upprört att hans mamma var allvarligt sjuk och att han var tvungen att avbryta sitt uppdrag. Han lovade att köra oss till Jailpur nästa morgon men efter det skulle han vara tvungen att lämna oss för att återvända till Dehli. Han var hemskt ledsen över detta, snyftade, och vi försökte lugna honom. Vi försökte få kompensation för de tre dagarna som var kvar och som vi betalat för, men han sa allvarligt att det kunde han inte ge oss. Han behövde pengarna själv, nu när mamman var sjuk. Han tipsade istället om en vän till honom, i Agra, som drev hotell och som han tyckte vi kunde ta kontakt med när vi kom dit senare. Telefonnumret kunde han inte ge oss nu eftersom han inte hade det på sig, men om vi ringde honom senare när han kommit hem till Dehli, kunde vi få det.     

 

19/11-2005

Pushkar - Jailpur

 

Vi lämnade Pushkar klockan 7.00. Innan dess fick vi tillbaka en skrynklig och lite missfärgad tvätt. Strunt samma, bara den värsta smutsen var borta. Det var mycket trafik på vägarna och Prem, som var lite tystare än annars, körde som vanligt fort och ryckigt. Jag försökte att sova för att slippa se eländet. Vi stannade på vägen och drack kaffe och chai-te och åt var sin croissant - vår frukost. Det indiska chai-teet är för indier som kaffet är för oss i Sverige, fast ännu mer. Man dricker detta te i alla sammanhang och överallt. Jag är inte så förtjust i chai-te eftersom det är så väldigt sött men Anders tycker om det och drack det hela tiden. Jag höll envist kvar vid att beställa kaffe om det fanns, även fast jag nu visste att det med all sannolikhet inte skulle smaka kaffe. Vi kom fram till Jailpur strax innan 11.00. Prem hade fått för sig att han skulle ta oss till ett hotell som han kände till. Han hittade inte och körde  runt i evigheter. Prem hade under hela resan varit utan karta, vilket vi hade fått erfara vid tidigare tillfällen. Trafiken i Jailpur var stökig och tröttsam. Vi vill ha ett hotell nära city eller gamla stan, men Prem envisades med att försöka hitta sitt ställe och körde ut mot förorterna igen. Han frågade folk om vägen men de visste inte eller visade oss fel. När vi har kört runt i cirklar under några timmar hittade Prem av en slump det rätta stället. Det var naturligtvis fullbelagt.

 

Intill låg det dock ett ställe, Ashirvad Guest House, som hade ett rum ledigt. Vi tog det för 600 Rs. Det var ett lugnt ställe. Hotellet drevs av en mycket trevlig äldre indier, Mr Singh, som talade bra engelska med gammal-brittisk accent.  På en liten innergård slog vi oss ner på några utemöbler och beställde sandwish och kaffe. Prem satte sig ner med oss en stund innan han skulle lämna oss för gott. Vi skrev i hans nyinköpta "gästbok" och tog farväl av vår chaufför som hade kört runt på oss under 11 dagar. Han ville att vi skulle kontakta honom nästa gång vi var i Indien och behövde en chaufför. Jag sa skämtsamt åt honom att han nog borde skaffa sig en karta till nästa gång. Han skrattade och gick. Hej då, Prem, nu var vi äntligen själva, Yes!! Men lite sorgligt kändes det nog ändå. Skulle vi någonsin träffa denne man igen?

 

Trötta och slitna vilade vi en stund på rummet. Tog sedan en Rickshaw till bussstationen och ordnade med bussbiljetter till dagen efter. Vår plan var att vi skulle lämna Rajastan nästa morgon och bege oss inåt landet med första stopp i en liten by som heter Vrindavan. För att komma dit måste man först ta en buss till Mathura för att sedan ta sig den sista milen till Vrindavan med en annan buss eller med Rickshaw. Biljetterna till Mathura kostade 119 Rs per person. När det var fixat tog vi en cykel-Rickshaw till Jailpurs gamla stan och Hawa Mahal. Byggnaden såg mycket mindre ut i verkligheten än på de bilder vi sett innan. Entré 20 Rs per person. Jag var väldigt trött och mådde lite illa och satte mig ganska snart på en bänk medan Anders gick runt och tittade på hela byggnaden. Tog lite bilder. Vi lämnade Hawa Mahal och letade efter frukt och bröd att ta med oss till hotellet men hittade inget vettigt. Till slut köpte vi karameller, kex och några croissanter i en påse. Åkte tillbaka till hotellet, slappade lite på altanen, beställde middag och fick den två timmar senare. Maten åt vi på rummet på grund av alla mygg. Mr Singh kom in till oss några gånger. Mycket trevlig, korrekt och behärskad man. Han lovade att beställa en Rickshaw åt oss till nästa morgon. Anders ringde upp Prem och fick telefonnumret till hans vän i Agra.

 

Här i Jailpur, på hotellet, kände jag för första gången på resan en känsla av nedstämdhet. Kanske för att jag oroade mig för morgondagens bussresa. Min mage var inte riktigt bra ännu och tanken på att sitta i en trång buss i många timmar utan möjlighet att gå på toaletten bekymrade mig. En ytterligare orsak till min oro var vetskapen om min klaustrofobi som ibland gör sig påmind på allmänna färdmedel. En tredje orsak kan ha varit att vi inte längre skulle ha Prem med oss som följeslagare. Vi läste i våra böcker, jag skrev daganteckningar och vi somnade sedan.

 

20/11-2005

Jaipur - Mathura -Vrindavan

 

Klockan ringde 5.30. Packade ihop våra grejor och gick ut. Det var fortfarande mörkt. Ingen förbeställd rickshaw stod utanför hotellet. Mr Singh måste ha missuppfattat tiden. Vi gick en bit ner på gatan och väckte en man som låg och sov på en annan rickshaw. Vi blev avsläppta vid bussstationen och blev direkt överfallna av en hop andra rickshawförare som ville köra oss. Vart kan man ju undra, eftersom vi ju precis hade kommit dit i rickshaw vilket de ju borde ha sett. Vår buss var försenad. Vi väntade en stund. Någon pekade sedan åt ett håll och sa att vi skulle skynda oss dit för där var bussen till Mathura. Vi gick fram, klev in i bussen. Den var väldigt sliten och jag tänkte att det måste vara fel buss. Några andra sa då att det var en annan buss som vi skulle åka med. Ut igen och in i den andra bussen som var i lite bättre skick och som tydligen också skulle till Mathura. Vi valde den och efter en stund lämnade bussen busshållplatsen. En kraftig indier i lila turban och skägg, troligen sikh, körde bussen och en smal liten man i beige dräkt var konduktör tillika in- och utkastare. Vägen till Mathura var väldigt dålig och efter 6 timmar, 13.30, var vi framme, vi hade då åkt cirka 25 mil. Jag var glad, resan hade gått bra trots allt. Nästa steg var att nu ta oss från Mathura till Vrindavan, cirka 1 mil. Det var ett himla härjande och förhandlande med olika Rickshawförare om priset och diskussion om hur långt det var ut till Vrindavan, innan vi till slut hittade en seriös chaufför som inte tog ut överpris. Vi tryckte in vår packning i den lilla Auto-rickshawn, tryckte in oss själva och det bar iväg. Det var en mycket skumpig färd genom landsbygden. Jag passade på att äta mitt första mål mat för dagen under denna färd; 1 1/2 torr croissant och  några kikärtor. Anders hade redan ätit i bussen tidigare; två chapatis som vi hade sparat från dagen innan. Vi kom fram till Vrindavan, en liten stad med ca 50.000 invånare som varje år besöks av ca 2 miljoner Krishna-pilgrimer.

 

Vi var nu trötta och jag längtade efter en varm dusch och en mjuk säng. De två hotellen som stod med i Lonly Planet-guiden var fullbelagda. Det ena stället kunde dock erbjuda ett rum på bakgården i ett uthus för 200 rs. Vi gick dit och tittade. I ett mörkt dammigt rum med spindelväv och nätfönster stod två brädsängar med var sin tunn tagelmadrass och två smutsiga kuddar. I ett annat utrymme utan lampa med väggar och golv i grov betong kunde man få kallt vatten ur en väggkran och bakom en mindre betongvägg hittade vi en ståtoalett, dvs hål i golvet. Detta rum eller uthus om man vill kalla det så, var så totalt omysigt och så totalt supersmutsigt som det bara kunde bli. Men vi tog rummet.

 

Utanför uthuset fanns en träveranda och på gården hoppade en flock ettriga apor omkring. Inte de snälla black-face-monkeys (langurer) som vi var förtjusta i, utan den andra varianten med röd rumpa och agressivt beteende. Vi satte oss på en hög brädor på verandan, deppade och tittade avvaktande på aporna. Jag gick in och försökte fixa till vårt boende, hittade en dammig pall, rengjorde den och ställde den brevid sängen som nattduksbord. Det var en ganska oinspirerande åtgärd och jag gav snabbt upp och gick ut och satte mig på brädhögen utanför igen. Jag var nu ännu mer trött och grinig.

 

Vi diskuterade situationen och gjorde ett nytt försök i receptionen. På något märkligt sätt lyckades vi nu att få ett rum på det andra hotellet. Vi gick och hämtade vår packning i uthuset och flyttade in på MVT Guest House, som bara låg några 100 meter längre bort. Det var ett toppenrum, som kostade 600 Rs (ca 115 Kr). Hotellet, som var relativt nybyggt, hade en välskött park och i huset fanns en bra restaurang. Vrindavan är en pilgrimsort för Hare Krishna dyrkare. Detta beror på att den indiska kärleksguden Krishna, enligt myten, tillbringade sin barndom i trakterna kring Vrindavan och Mathura. MVT Guest House drevs av en kraftig Hare Krishna-klädd skotte och hela stället beboddes av Hare Krishna anhängare från hela världen. Vi kände oss lite udda i denna miljö  men det var trevligt och ingen verkade störa sig på oss. Vi tog en promenad i byn, köpte frukt, gick tillbaka till vårt rum och duschade. Högt upp på badrumsväggen, ovanför toalettstolen, satt en gecko. En gecko är en stor, ca 10 cm lång, grön ödla som mest håller till på taken eller på väggarna. De håller sig oftast stilla på samma plats under lång tid i väntan på att någon insekt ska komma förbi som de då fångar in med sin långa snabba tunga. Anders påstår att de heter gecko på grund av att deras läte: "gecko". Jag var lite skeptisk till denna varelse och var noga med att stänga badrumsdörren så att den inte kunde komma in i sovrummet. 

 

Vi gick upp och åt på restaurangen. Toppenmat men lite för stora portioner för våra krympta magsäckar. Min mage var fortfarande dålig men det gick ganska bra att äta. Vi somnade tidigt denna kväll.

 

21/11-2005

Vrindavan

 

Gick upp klockan 9.00 och duschade. Geckon satt kvar på exakt samma ställe som kvällen innan, vilket kändes bra. Så länge den sitter stilla på samma plats kunde jag åtminstone ha koll på den. Anders gillar geckos, men jag är som sagt lite tveksam.

 

Vi åkte ner till stadskärnan. Upptäckte att Vrindavan är en väldigt smutsig stad. Vi försökte gå in i ett tempel men vägrades eftersom vi inte ville köpa blommor att offra. Hittade ett "coffee-house" utanför templet. Vi drack var sin svag kaffe. Kopparna var inte diskade och en liten mus sprang över golvet. Anders tog en Dosa Masala (en maträtt) men min mage krampade så jag avstod. Strosade runt i staden och noterade att det var fullt med ”krishna” överallt - både människor och saker. Alla vi mötte hälsade med ett "Hare Krishna". Vi hamnade i en smyckesaffär och pustade ut där inne på en soffa. Jag köpte silverörhängen för 180 Rs. 

 

Vi åkte tillbaka till hotellet och åt frukt och kex på rummet. Skulle växla pengar i en Forex-shop brevid hotellet men killen visste inte hur Visakortsmaskinen skulle hanteras och hans bror, som visste hur den fungerade, skulle inte komma förrän kl. 18.00. Vi hittade en ATM (bankomat) som fungerade och fick ut kontanter. Åkte till Gowinda Dev templet. En farbror ville guida oss i templet samt visa oss de tempel som låg runt omkring. Vi var tveksamma men sa okej och följde honom runt. Han småsprang mellan de olika byggnaderna som låg utspridda i gamla stan och guidade oss på engelska som vi knappt  förstod. Vi försökte avbryta guidningen, men han fortsatte. När vi äntligen var klara och guiden hade fått betalt, efter en diskussion, gick vi ner till floden, "Yamuna River", och satte oss. Floden var mer eller mindre uttorkad och inte mycket till naturupplevelse, men det var ändå skönt att komma bort från stadslivet en stund. Promenerade längs floden, tog kort, och satte oss igen. Mycket apor och mycket skräp. Tillbaka till hotell-kvarteret, hittade bageriet (äntligen) och köpte 6 st småkakor och en annan kaka.

 

Vi åt middag på hotellet. I parken gick det beväpnade vakter . De jagade bort apor från träden med långa pinnar. Läste i våra böcker. Geckon hade försvunnit från sin plats i badrummet. Var är han nu?

 

22/11-2005

Vrindavan - Agra

 

Sovmorgon. Checkade ut och lämnade, den faktiskt ganska trista, staden Vrindavan bakom oss, för att åka tillbaka till Mathura. Vägen var extremt dålig och Rickshawn som vi åkte i höll på att braka ihop. Till slut gjorde den faktiskt det. Vår chaufför stannade en annan rickshaw som tog oss med den sista biten till Mathura busstation. Omtumlade av den skakiga färden - som att åka truck över ett svenskt skogshugge - klev vi av och letade rätt på bussen till Agra. Det fanns flera alternativ och konkurrensen om passagerarna var hård. Vi valde en av dem och en timma senare var vi framme i Agra. Att åka buss i Indien är ganska intressant. Det händer saker hela tiden. Förutom allt som händer i trafiken (jag brydde mig inte längre) så händer det också saker på bussen. Folk stiger av och går på i farten, det kommer in försäljare stup i kvarten och säljer vatten, frukt, mat och godis. Chauffören och konduktören tjattrar med passagerarna osv.

 

Framme i Agra var det dags att plocka fram lappen med telefonnumret till Prems vän, Mr Salim, som drev ett hotel i Agra, Hotel Pratab. Egentligen var vi inte i behov av hjälp med hotel, det finns hur många hotell som helst i Agra,  men vi tänkte ge det en chans, för Prems skull.

 

Mr Salim (som vi snabbt döpte om till "Mr Slim") tog glatt emot oss. Han sa att han hade väntat oss redan kvällen innan. Mr Slim var i 30-års åldern, ganska lång och smal  och lite slemmig på något sätt. Vi fick ett rum för 350 Rs. Väggarna var rödprickiga av ihjälslagna myggor. Vi drack kaffe och chai och åt var sin grönsaks-sandwich på takterassen. Tittade på utsikten och kopplade av lite. Mycket apor runt omkring på taken. Vi tog en promenad i områdena runt hotellet. Agra är en stor och stökig stad med ca 1,5 miljoner invånare. Den är väldigt förorenad och skräpig liksom de flesta städer i Indien. Trafiken är tät och består mest av cyklar,vespor, mopeder, rickshaws och motorcyklar men också av bilar och tyngre fordon. Alla tutar och släpper ut avgaser (kanske inte cyklisterna). Det är inte ovanligt att man ser indier med munskydd ute på vägarna. Man behöver inte ha problem innan med sina luftrör för att ganska snart få besvär av hosta och halsirritationer. Snoret blir svart när man snyter sig och rengör man öronen med tops efter kvällsduschen är topsen gråa.

 

Vi gick en bit och hamnade till vår förvåning plötsligt i ett stort grönområde, Shahjahan Garden. Grönt gräs (första gången på över två veckor) och stora gröna träd! Inga fordon och konstigt nog väldigt lite folk i parken. Skönt att få komma bort från stadslarmet ett tag. Såg påfåglar och små ekorrar. Några barn spelade kricket med en träpinne. Mötte några hundar, några enstaka promenerande män, en ko och några getter.

Tillbaka i våra kvarter tog vi var sin Lassi på en takterass. Sen gick vi och tittade på den lokala basaren. Eftersom fötterna aldrig går att få riktigt rena när man duschar ville jag köpa en nagelborste. Vi frågade i några olika affärer, men de förstod inte vad vi menade. De plockade istället fram tandborstar och tvål. Till slut hittade vi en stor skurborste. Den fick vi mycket användning av under den fortsatta resan. Vi köpte också Strepsil till halsen. Det var kolmörkt nu och vi visste inte riktigt hur långt det var till hotellet. Vi betalade en Rickshaw 40 Rs för att få skjuts till hotellet och han körde bara runt hörnet så var vi framme. Lite snopet att det var så nära och Anders blev grinig. Jag skrattade.

 

Vi var hungriga och beslöt oss för en måltid på Mr Slims restaurang som låg intill hans hotell. Maten var dyr och vi var de enda gästerna. De tre anställda studerade oss medan vi åt. På väg upp till rummet stötte vi på en grupp tjattrande apor och nere på gatan hörde vi att kvällens första bröllopsprocession var i antågande. Liv och rörelse hela tiden.

 

Mitt emot toalettstolen satt en illa placerad vattenkran som jag, när jag reste mig från toalettstolen, slog huvudet i. Aj!

 

23/11-2005  

Agra

 

Klockan ringde 05.30. Vi var trötta. Hade inte sovit många timmar under natten pga mygg och en bedrövlig kudde. Det kliade överallt, filten var stickig och det var kallt. Fick gå upp på natten och hämta min nyinköpta duk och använda den som extratäcke och myggskydd.

 

Vi kom i alla fall upp tidigt och åkte Rickshaw ut till Taj Mahal i gryningen. Taj Mahal är Agras stora sevärdhet och även en av Indiens mest kända byggnader. Indierna anser att Taj Mahal är det 8:e underverket i världen. Det byggdes 1631-1653 av Shahen Jahan till minne av sin fru Mumtaz Mahal . Byggnaden är helt och hållet tillverkad i vit marmor och man rekommenderas att åka dit tidigt på morgonen för att se byggnaden skifta i färg under soluppgången. Vi betalade 750 Rs per person i entré (indierna betalar 50 Rs), fick passera igenom säkerhetsspärrar och röntgenportar. Taj Mahal är värt att se. Vacker och imponerande byggnad.

 

Efteråt gick vi över gatan in på "Natural Walk Garden", en statligt anlagd park som lovade mer än den höll. Det kostade 50 Rs per person att vandra i den lilla parken. Vi fick några bra bilder på Taj Mahal från avstånd.

 

Åt frukost på ett trevligt ställe i närheten och åkte sedan till hotellet. Duschade och gick sen genom den "gratis"-parken, den som vi hade hittat dagen innan, bort till Agra Fort och till en basar i närheten. Det var fullständigt kaos på basaren och inga roliga affärer så vi tog Rickshaw tillbaka till Taj Mahal-kvarteret igen för att äta lunch på en takrestaurang. Spagetti med grönsaker (min mage tålde fortfarande ingen stark mat) till mig och Nudlar med grönsaker till Anders. Trevligt ställe som vi satt länge på. Intressant att studera gatulivet uppifrån. En pojke serverade maten och satte sig sedan och pratade med oss. Han var 14 år, gick i 6:e klass och jobbade på restaurangen varje dag efter skolan. Hans skola startade 8.00 och höll på till 13.00. Han tyckte att det var upprörande att vi icke-indier var tvungna att betala så mycket mer i inträde till Taj Mahal än de inhemska besökarna. För honom är 750 Rs  väldigt mycket pengar. Det motsvarar ca 150 kr vilket i sin tur kan jämföras med att en indisk industriarbetlön i snitt ligger på 350 kr i månaden.

 

Tillbaka till hotellet. Sov till kl.18.00. Slog i huvudet i den förbannade kranen igen!

 

Bad Mr Slim om hjälp med att ordna tågbiljetter till nästa dag. Tog sedan en rickshaw till ett affärsområde. Hittade där en coffee-shop(!) och en skivaffär (!). Vi lyssnade på indisk rock och jag köpte sedan en CD med traditionell indisk musik i upppoppad variant. Tittade in i lite klädbutiker och åkte hem sen. Utanför hotellet, på gatan, var bröllopsmusiken igång som vanligt. Vi gick ut på terassen och tittade ner på det pulserande bröllopståget. Vi skulle egentligen gå och lägga oss men beslöt oss för att gå ner på gatan och ta kort på bröllopet. Indierna i tåget tittade nyfiket och fascinerat på oss där vi stod på trottoaren och tog kort. Detta tåg bestod bara av manliga släktingar och vänner till brudgummen. Traditionsenligt, satt brudgummen på en utsmyckad häst ioch runt omkring tjoande och dansande folkmassan. Speciella "lampbärare", troligtvis anlitade, bar lampor på huvudet, vilka var kedjekopplade i elkablar som ledde till en elgenerator på en lastbil i slutet av processionen.

 

Anders drogs in i fokmassan. Männen ville att han skulle dansa med dem. Även jag drogs in och höll på att inte komma ut därifrån. Indier dricker aldrig eller sällan, men när de gör det blir de nog smått galna. Jag befann mig plötsligt mitt i den euforiska folkmassan och slängdes och trycktes fram och tillbaka. Jag tappade Anders ur sikte och i min fantasi såg jag framför mig hur jag nu skulle tryckas till döds i denna folkmassa - sådant som man läser om i tidningar ibland i samband med hinduistiska festivaler. För första gången under resan upplevde jag alltså en viss hotsituation. Det var inte ont menat av sällskapet som bara var glada, men det uppstod ett visst grupptryck (bokstavligen talat). Som tur var ingrep en äldre släkting som hjälpte mig ut ur den skrikande massan. 

 

Även Anders lyckades ta sig ur massan och vi pustade ut på trottoaren och passade på att ta ytterligare några foton på bröllopståget. En kioskinnehavare och några barn ville också bli fotograferade. Vi fick mannens adress och lovade att skicka bilden till mannen.

 

Trötta gick vi upp på rummet. Ytterligare två bröllopståg passerade under sena kvällen. Natten var jobbig; hög musik, trafikljud och massor av mygg. Jag väckte Anders klockan 3 på natten, stackarn, som gick upp och hjälpte mig i min nöd. Vi jagade myggor under cirka en halvtimma. Innan jag lade mig, passade jag på att gå på toa och slog då naturligtvis huvudet i väggkranen, igen!

 

 

24/11-2005

Agra - Orchra

 

Gick upp 7.00. Packade ihop våra saker och gick ner och betalade notan. Krånglade lite med Mr "Slim" Salim som försökte lägga på lite extra på hotellräkningen. Rickshaw sedan till Agra Train Station. Vi skulle ta ett tåg till Jhansi och därifrån buss ut till Orcha. Tåget var försenat så vi tog en chai i cafeét.

 

Tåget kom in på perrongen och vi hittade våra platser. Det visade sig att vi var ensamma i kupen. Vi fick två hela bänkar helt för oss själva. Det var en avkopplande men ganska intressant resa i ca 4,5 timmar. Under hela tågresan kom det diverse försäljare och annat folk förbi som ville ha pengar. Chai-försäljare, leksaksförsäljare, godis, tanter med frukt, läsk, vatten, barn med popcorn, tiggare, handikappade, enucker, sadhus, en brännskadad man m.m.

Vi gav lite bullar och jordnötter till barnen och en slant då och då till andra behövande. Enuckerna (kvinnoklädda kastrerade män) har en speciell taktik . De terroriserar tills man ger dem pengar för att bli av med dem. De är ganska harmlösa men mycket irriterande. Anders blev förstås ett offer - enuckerna flirtade med honom, skrattade, blinkade, smekte hans knä och till slut var jag tvungen att betala en slant för att de skulle lämna honom och gå till  nästa offer.

 

Klockan 14.30 var vi framme i Jhansi, som hade en ganska välordnade och prydlig tågstation. Tog en Rickshaw  för 150 Rs som körde ut oss till den lilla staden Orchra. Vägen dit var lantlig; vi såg träd, vatten, grönska och det var helt enkelt vackert. Vi kom fram till Orchra och kände direkt att det var en charmig stad. Den lilla staden ligger naturskönt med floden Betwa alldeles intill.

 

Eftersom vi från början hade planerat att Orchra skulle vara vår viloplats under några dagar valde vi ett bättre hotell, Hotel Betwa, som låg en liten bit utanför orten. Hotellet hade en vacker trädgård och små mysiga stugor att bo i. Stugorna var egentligen större tält med alla faciliteter. Där fanns både dusch och WC och priset var 690 Rs inklusive frukost.

 

Efter att vi hade checkat in tog vi en välbehövd dusch och tog sedan en promenad ner till stadens lilla centrum. Middagen åt vi på Restaurang Milan. Efteråt strosade vi runt och passade på att handla tvättmedel, frukt, två kakor och myggspiral. Väl tillbaka i vårt mysiga tält åt vi kakorna och drack kaffe som vi beställt från hotellet. Helt perfekt! Alldeles tyst utanför. Bara flodens brus och ljudet av fåglar, skällande hundar och eventuellt ljudet av apor hördes. Rena lakan, varmvatten, en spegel (!) som dessutom inte förstorar, klädhängare (!), TV, bord och två stolar. Rena lyxen. Tyvärr bröts tystnaden framåt midnatt av hotellets elgenerator som plötsligt brummade igång. I indien blir det ständigt strömavbrott och en del restauranger och hotell löser detta genom att införskaffa egna elgeneratorer. I det här fallet var strömmen borta hela natten så generatorn brummade ända till nästa morgon. Men trots det sov vi båda bra hela natten. Lite kallt bara, men det fanns tjocka extrafiltar att ta till.

 

25/11-2005

Orchra

 

Frukosten serverades i hotellets trädgård och bestod av omelett, toast och kaffe. Vi lämnade tvätt till "laundry" mannen. Gick upp till centrum och hyrde två cyklar. Cyklade iväg men fick vända tillbaka och byta den ena cykel som hade dåligt med luft i ena däcket. Cyklade över stenbron över Betwa River och fortsatte på en liten väg genom ett skogsområde. Det var uppförsbacke och solen gassade stekhet. Svettigt i början men skönt att komma ut i naturen och att få röra på sig. Efter några kilometer vände vi och cyklade tillbaka till floden. Vi satte oss på stenarna vid flodkanten, i närheten av broslutet, och åt en ananas och lite kex. Lite längre upp satt några apor och nere vid vattnet kilade en iller förbi och gömde sig under några stenar. Vi studerade aporna och även människor och fordon som tog sig över bron.

 

Bron över floden var byggd av sten. Den var väldigt smal och hade inga räcken. När två fordon möttes blev det mycket besvärligt. Ett av fordonen fick backa tillbaka.  Gående och cyklister fick ställa sig så nära kanten som det bara möjligt och hoppas på det bästa.

När vi hade vilat upp oss fortsatte vi vår cykelfärd. Vi cyklade över bron och därefter mot en grupp äldre palats. Vi betalade 20 Rs per person i entré och tittade runt på de gamla byggnaderna som var från 1700-talet. Några kvinnor och barn arbetade i ett av palatsen med att skyffla bort sand och sten som hade rasat ner. När de såg oss rusade de fram och ställde upp sig för att bli fotograferade. I en annan byggnad arbetade några män på skrangliga byggnadsställningar byggda av träpinnar.

 

Lämnade palatsen, cyklade ner till centrum och lämnade tillbaka cyklarna (100 Rs.) Tog var sin Lassi och en kopp svagt kaffe.Handlade lite på torget och gick sedan tillbaka till hotellet och duschade av oss. Ut igen och tillbaka upp till centrum. Åt på ett trevligt familjeägt matställe. Maten var god och riklig och kostade endast 84 Rs (ca 15 Kr). Handlade lite till på torget och gick sedan hem till tältet. Fick tillbaka tvätten prydligt ihopvikt och ren. Vi satte på värmefläkten på högsta nivå och lade oss sen för att läsa och skriva dagbok.

 

Sammanfattningsvis var detta en ganska lugn och avkopplande dag.

 

 

 

26/11-2005

Orcha

 

Gick upp tidigt och tittade på soluppgången över floden. Frukost i hotellets trädgård. Under frukosten fick vi besked om att vi inte kunde stanna en natt till på hotellet eftersom nya gäster skulle checka in under dagen. Vi hade tyvärr inte varit tillräckligt tydliga med hur länge vi hade tänkt stanna. Snopet packade vi ihop och checkade ut från det trevliga hotellet. Vi lunkade iväg med vår tunga packning på ryggen, gick några hundra meter och tog in på ett "Sun Rise Guest House. Inte lika trevligt men ok och framförallt billigare, 450 Rs.

 

Vi installerade oss i det nya rummet och gick sedan ut igen för att ta itu med Orchras huvudattraktion: det medeltida Fort Orchra, som egentligen består av tre stycken palats byggda under 1500, 1600 och 1700-talet. Fick en bra guidning genom den äldsta delen. Mycket intressant. Vi tittade även på de nyare delarna och avslutade med kall läsk och fruktcocktail på Palatsets restaurang.

 

Vi lämnade fortet och fortsatte vår kulturella dag med att besöka ett gammalt krishna tempel. Anders följde med några killar ända upp i toppen på  templet och fick en vidunderlig utsikt över hela Orcha. Jag ville inte krypa upp genom de mörka trånga stentrapporna utan stannade kvar på marknivå och studerade istället folklivet nedanför templet.

 

Åt lunch på byn och gick sedan ner till Sun Rise Guest House och sov en timme. Gick sedan ner till floden och bron igen för att se solnedgången men missade den precis. Tillbaka till rummet. Anders tog en dusch (fick varmt vatten i en hink) och sedan gick vi upp till byn igen och åt middag på en takterass.

 

Jag hade de sista dagarna börjat få tillbaka matlusten igen och såg fram emot maten vi hade beställt. Indisk mat är ofta vegetarisk och består ofta av små röror som man äter med chapatibröd eller nanbröd.

 

Min grönsaksröra var god och jag tog en stor tugga när jag kände att något kraschade mellan tänderna. Jag hade Bikaners skalbagge färskt i minnet och kände hur magen knöt ihop sig. Jag tog ut och försökte identifiera det svart-bruna föremål som nyss varit mellan mina tänder. Grejen var lite spretig och ca 1x2 cm stor och när jag letade runt i matskålen hittade jag ingen mer. Misstanken om att detta föremål (läs: insekt) normalt inte skulle ingå i rätten ökade därmed. Anders kunde inte helle se vad det var och kallade in servitören. Servitören kunde inte heller svara, tog därför "saken", sprang in i köket och kom tillbaka med föremålet plus en likadan, men i okokt form. Det visade sig att detta var en speciell krydda, som läggs i maten ungefär som vi lägger enstaka lagerblad i soppor etc. Lite skamsen men också lättad fortsatte jag att äta min mat som faktiskt var god, men tyvärr inte lika god längre.

 

Tog en snabb titt in i Rama-templet (det finns många tempel och palats i Orcha) och gick sedan och köpte toalettpapper och en hårborste. Tillbaka till vårt Guest House. Natt.

 

27/11-2005

Orcha - Khajuraho

 

Efter tre dagars avkoppling i det lugna Orcha fortsatte vi resan mot Khajuraho. Gick upp 7.00 och tog en Rickshaw till grannstaden Jhansi för att därifrån ta en buss till Khajuraho. Busstationen utanför Jhansi var kaotisk. Vi var tidiga och hade två timmar att fördriva. Åkte in till Jhansi och åt frukost på ett hotell. Biljetter till bussen hade vi redan ordnat dagen innan (212 Rs för 2 pers). Biljetten bestod av en handskriven papperslapp med bussnumret och platsnummer. Tillbaka på busstationen löste vi in den handskrivna lappen och fick ett litet kvitto i utbyte. Hittade bussen och for iväg. Bussen var proppfull med resenärer och vår packning fick inte plats i bussens lastutrymme utan placerades i mittgången mellan sätena. Färden tog 4,5 ganska ansträngande timmar. Sätena var hårda och utrymmet för benen minimalt. Efter 2 timmar tog bussen en 10-minuters paus. Passagerarna gavs nu tillfälle att ta en chai på stående fot och de som behövde kissa kunde göra det bakom en stenmur intill vägen. Jag och ett ungt par från Berlin tog tillfället i akt och kissade i tur och ordning bakom muren. Sittandes på huk - bland mängder av papper, skräp, urin och avföring - tittade jag mig omkring och såg då några män som stod och smygtittade en bit bort bakom ett plank. Men vid det här laget hade jag hunnit bli tillräckligt mycket ”indisk” i mitt sinne för att inte bry mig. I ett land med 1 miljard invånanare, 320 personer per km2, kan man inte räkna med att få sitta och kissa helt allena utan att bli iakttagen av en endaste själ. 

 

Vi fortsatte färden och när en timma återstod av bussresan, hoppade en massa hotellfolk in i bussen och började febrilt att marknadsföra olika hotell i Khajuraho. Hysterin fortsatte när vi klev av på busstationen i Khajuraho. Hotellgäst-jägarna fick nu sällskap av stadens alla Rickshawförare som hade inväntat bussen och nu flockades som flugor kring de nyanlända. Oss alltså.

 

I ren trots valde jag en gammal skrynklig man med cykel-Rickshaw som endast skulle ha 15 rupies och inte var så efterhängsen. De unga förarna med sina Autorickshaws skakade på huvudet och blängde irriterat på oss.  Den gamla mannen var tacksam över uppdraget men orkade knappt cykla de 600 metrarna upp till stadens huvudgata. Han pustade och svettades samtidigt som ett 10-tal unga män på cyklar skrikande följde oss hela vägen upp till staden. De  tjoade och skrek ut sina hotellpriser. Mannen blev irriterad på dem och skrek åt dem flera gånger att försvinna. Emellanåt klev mannen av cykeln och ledde den. Vi hade lika gärna kunnat gått till fots med vår packning. Smått skamsna försökte vi få mannen att stoppa så att vi kunde gå resten av biten själva. Men han envisades med att slutföra sitt uppdrag.  När vi väl var framme gav vi honom dubbel ersättning som tack. Han blev väldigt glad och stod sedan kvar utanför hotellet och väntade ut oss för att få köra oss fler gånger. Vi tackade vänligt men bestämt nej. Khajuraho är en liten stad med promenadavstånd till det mesta.

 

Vårt hotell, Hotel Surya, var ett bra hotell med rum runt 600 Rs. Vårt rum låg i markplan och hade en dörr ut mot en liten altan och en vacker trädgård på baksidan. I denna trädgård åt vi våra frukostar de närmaste dagarna.

 

Vi gick ut och åt middag och strosade runt i staden på kvällen. Jag handlade en ljusstake (190 rs) och en liten ask (50 rs). Vi var på jakt efter ett par tunna byxor till mig och råkade gå in till en skräddare. Jag hittade ett par färdigsydda byxor men vi beställde också var sin skräddarsydd skjorta. Vi valde tyg och de tog våra mått. Jag ritade på ett papper ungefär hur jag ville att ärmar och hals skulle se ut. Inga problem, skjortorna skulle vara klara om ca 2 timmar. Det hela skulle kosta oss 475 rs. Fantastiskt!

 

Tillbaka på hotellet bokade vi upp oss på en tigersafari (2190 rs) i nationalparken Panna som ligger någon mil utanför Khajuraho. Safarin skulle påbörjas tidigt nästa morgon. Vi duschade och gick sedan, spända av förväntan, upp och hämtade våra skjortor. De blev mycket bra.

 

Vi avslutade kvällen och den långa dagen med en Lassi och en Cola.

 

 

28/11-2005

Khajuraho

 

Upp klockan 04.30. En halvtimma senare åkte vi iväg i mörkret till Panna Nationalpark. Vi kördes i en jeep framförd av en ung student som hade chaufförssysslan som extraknäck . Det var kallt i denna tidiga morgontimma och på vägen stannade vi vid en vägkrog. Vi satt i mörkret runt en glödande het eldstad och drack chai-te. Fortsatte sedan och kom fram till nationalparken i gryningen. Vi och ett annat sällskap fick skriva in oss i en reception och betala parkavgiften. Allt detta skedde i mörker eftersom strömmen tydligen hade gått. Vår safariguide dök upp och vi var nu fyra personer i jeepen; chauffören, guiden, Anders och jag. Den nyanlände guiden kunde knappt prata eftersom hela hans kind var fylld av betelnötter. Han läspade fram olika fakta om parken på dålig engelska. Vi uppfattade inte så mycket men njöt av naturupplevelsen. Tog kort på  hjortar, rådjur, fåglar och apor. Även två krokodiler lyckades vi fånga på bild, men fortfarande ingen tiger.

Högt upp i parken intill en jättravin stannade  jeepen. Vi klev ur och chauffören och guiden gick ifrån en bit och hade ett hetsigt krismöte på hindi. De vände sig till oss och kom med ett förslag på knackig engelska som vi inte riktigt förstod. Någonting om att betala extra och något om elefanter. Det blev språkförbistring och missförtsånd men vi tackade nej till vad det än var de föreslog. Det verkade som om de blev mer irriterade och de fortsatte sin diskussion. Jag såg framför mig hur vi snart skulle rånas på våra pengar och överges ensamma uppe på tigerberget utan vatten. Alternativt puttas ner i den djupa ravinen efter att vi blivit rånade. Anders, lugn som vanligt, lugnade ner mig. Vi tackade i alla fall nej till ytterligar utsvävningar på denna safari och sa att det var ok att vi inte fick se tigrar.

 

Vi fortsatte och längre upp i bergen stötte vår lilla grupp på en annan jeep med tillhörande guide. Denna jeep stod parkerad intill vägen. I jeepen satt några västerlänningar och väntade. En parkvakt red runt på en elefant i buskaget och försökte driva fram en tiger som man hade sett tidigt på morgonen. Vår guide och chaufför återfick nu hoppet om att kunna prestera en tiger åt oss på tigersafarin och frågade oss om det var okej för oss att vänta en stund här. Så vi satt i jeepen, tysta, och bara väntade. Den andra safarigruppen i den andra jeepen åt matsäck och drack vatten. Det började nämligen bli varmt men vi hade glömt vår vattenflaska hemma. Vi åt några torra kex istället och väntande tyst. Vår guide och vår chaufför och den andra jeepens chaufför satt på huk på vägen och samtalade viskande. Ibland övergick deras viskande till högljudda skratt. Jag tröttnade på att sitta still och klev ut ur jeepen för att ta några kort på omgivningen. Jag blev genast tillbakaföst upp i jeepen av indierna:  "Det är farligt, det finns tigrar här". Hm, just det.

 

Elefantföraren kom tillbaka och rapporterade att tigern inte fanns kvar i området. Vi började återfärden ner igen. Bristen på tigrar gjorde både guiden och chauffören lite modstulna och som desperat kompensation stannade de nu jeepen vid varje levande varelse de kunde hitta. Vi fick därmed ytterligare möjligheten att ta bilder på diverse fåglar, spindlar, apor och - inte att förglömma - tigerspår på vägen. Allt som allt var det en trevlig safari.

 

Vi kom tillbaka till hotellet vid 11-tiden och åt en välbehövd frukost ute i trädgården. Gick sedan upp till den sk "västra gruppen av tempel" som låg i en stor välskött inhängnad park. Entrén till tempelområdet var 500 rs per person. Vi stötte på några indiska kvinnor som var väldigt fascinerade över att vi kunde resa tillsammans, som ett par, utan att vara gifta. Detta är fortfarande en omöjlighet bland majoriteten av indierna. Den ena indiskan talade bra engelska och berättade om sin egen situation. Hon var fortfarande ogift men visste att hennes familj höll på att söka en lämplig man åt henne. Hon berättade förtroligt att hon redan var förälskad i en man men denne man skulle hon aldrig få gifta sig med. Hennes högsta önskan var att få möjligheten att flytta till Europa.

 

Under eftermiddagen shoppade vi. Vi handlade tyglampor, en liten tygväska, en fotlänk. Gick ner till hotellet en sväng, duschade, sov en timma. Ut igen och shoppade, fikade och åt middag.  I en tygaffär köpte vi 11 stycken schalar för 60 rs styck. Bra julklappar.

 

 

29/11-2005

Khajuraho

 

Klockan ringde 06.30. Vi klädde på oss för ett förbokat gratis yoga-pass som skulle börja klockan 07.00 på hotellet. När klockan var 07.15 hade fortfarande ingen yogalärare dykt upp. Vi gick ut till receptionen som var tom och nedsläckt. En yrvaken hotellreceptionist kom ut ur ett mörkt rum och lovade att genast ringa hem och väcka yoga-läraren. Jag ledsnade och gick och lade mig igen. Anders väntade in yogaläraren. Yogaläraren dök upp till slut och Anders genomled, som dagens enda elev, det sämsta yoga-pass han någonsin varit på. När passet var klart ville yogin att Anders skulle skriva under ett papper i vilket han skulle bekräfta att han efter genomgången yogalektion hos denne man, nu  var fulllärd och därmed kapabel att lära ut yoga i sitt hemland. Anders skrev inte under detta dokument, men "donerade" ändå 50 rs till yogin för denna "avgiftsfria" lektion.

 

Vi åt frukost ute i trädgården. En av hotellets anställda kom ut och gav oss tågbiljetterna till Varanasi som vi beställt genom honom dagen innan. Innan vi gick ut för att möta dagens äventyr, passade vi också på att boka hotellet, Vishnu Rest House,  i Varanasi. Enligt guideboken och andra källor skulle nämligen Varanasi, om någon stad, vara extremt stökig och svårmanövrerad. Det kändes därför bra att, för en gångs skull, ordna allt i förväg och veta exakt vilket hotell vi skulle till när vi väl var framme.  

 

Vi gick upp till centrum och hyrde cyklar och gav oss ut på en tur i trakterna runt omkring. Hyran var väldigt låg - två cyklar under en hel dag kostade bara 40 rs. Det är mindre än tio svenska kronor. Vi cyklade ner till Old Khajuraho, den gamla stadsdelen. Där skulle det finnas ytterligare några 1000-åriga tempel att se. En pojke i 13-årsåldern, som hade sett på när vi hyrde cyklarna, följde oss ner till gamla stan. Han hade ingen egen cykel utan lät sig skjutsas på cykel av en annan pojke. Han ville visa oss sitt eget hem i gamla stan och även de olika templena. Vi avböjde vänligt och bestämt. Han sa att han inte alls hade för avsikt att guida oss mot betalning utan bara tyckte det var roligt att få prata engelska med oss. Vi lät honom hålla oss sällskap men var noga med att göra klart för honom att det var vi som bestämde i vilken turordning vi ville se saker och ting. Inne i den gamla staden, som egentligen mest var en by, cyklade vi slalom mellan stora hål  i gatan och kobajs. Vi fick möjligheten att besöka en skola för småbarn. Det var pojkar och flickor i 4-5 års ålder som satt i en ring på golvet. De var mitt uppe i sin undervisning, men när vi tittade in och de såg oss, utbrast alla samtidigt i ett ljudligt "Hello". Sen fortsatte de sina studier igen under facinerande tystnad. Vi fortsatte cykelturen ut ur byn. Hela tiden var vi åtföljda av pojken och hans kompis. Vi såg några vattenbufflar som svalkade sig i en lerpöl och längs den smala sandstigen växte enorma fruktträd, som jag inte kommer ihåg vad det heter. Pojken berättade att frukten på dessa stora träd var väldigt omtyckt av ortsbefolkningen och fri att plockas av alla.

 

Tillbaka upp till staden igen och tog en mellanmål på ett matställe. Vi beställde in var sin parantha. Anders beställde in en chokladparantha som visade sig vara enorm med massor av smält choklad på. Gott men enormt mäktigt.

 

Cyklade sedan vidare till den andra sidan om Khajuraho. I detta område var det mycket fattigare. I små stråhyddor, ute på en åker, bodde resandefolk, zigenare, som kom rusande mot oss av nyfikenhet när vi kom förbi på våra cyklar.

 

Efter att vi lämnat tillbaka cyklarna strosade vi omkring lite i staden. Vi satte oss intill stadens lilla sjö för att titta på solnedgången. I vattnet flöt skräp omkring. En get höll oss sällskap. Senare även en envis försäljare.

 

Köpte en kjol och top för 216 Rs. För en indisk försäljare innebär dagens första och sista kund tur, påstår de i alla fall. I detta fall var jag både hans första och sista kund, så försäljaren var extra glad över denna dubbeltur.

 

På kvällen gick vi upp till det västra tempelområdet igen och såg en ljus-show.  Entrén kostade 250 rs per person. Föreställningen var sådär. Gick och åt på "Blue Sky Restaurang", blev mätta som vanligt och gick sedan ner till hotellet. Fick tillbaka tvätten.

 

 

30/11-2005

Khajuraho

 

Sista dagen i Khajuraho.

Åt frukost ute i trädgården och lyckades äntligen ta kort på det lilla murmeldjuret som hittills hade gäckat oss varenda morgon. Vi bad hotellets "massage"-man att betälla tågbiljetter åt oss från Varanasi till Dehli. Han ville ha förskottsbetalning så vi gick upp till stadens ATM och tog ut pengar. Hyrde cyklar igen, åkte ner till hotellet och gav massage-mannen pengarna, och fortsatte sedan på cyklar ut ur stan. Det fanns nämligen ytterligare några tempel några kilometer utanför staden att se. Vi kom ut på riktiga landsbygden; små vägar, åkrar, byar, träd, vattenbrunnar m.m. Vi cyklade fel och hamnade till slut på en bondes gårdsplan. Bonden kom ut och välkomnade oss. Hela hans familj kom också och vi försökte kommunicera med dem. Vi presenterade oss och de talade om sina namn. För övrigt förstod vi inte varandra så bra men de var vänliga och vi avslutade med att ta ett gruppfoto på hela familjen.

 

När vi till slut hittade templet var vi svettiga och uttröttade. Vi satte oss på templets skuggsida och åt lite sockerkaka och snacks som vi hade packat ner. Slöade lite och gick sedan in i  templet och tittade. Efter tre timmars cykelutflykt kom vi tillbaka till staden och släckte törsten med var sin Lassi. Vi lämnade tillbaka cyklarna och Anders tog där den chai som ingick i hyran av cyklarna. Anders köpte två böcker (470 rs) och jag en indienkarta (50 rs).

 

Vi gick tillbaka till hotellet och läste en stund ute i trädgården. Eftersom tåget till Varanasi inte skulle gå förrän sent på kvällen hade vi fått lov att ha kvar rummet till klockan 18.00 för 300 rs extra. Massagemannen kom förbi och vi betalade resterande belopp på tågbiljetten (Varanasi-Dehli). Totalt kostade den 2490 rs. Vi packade ihop våra grejer men fick ha kvar dem på hotellet även efter klockan 18.00. Vår förbeställda taxi till Mahoba (staden varifrån natttåget till Varanasi skulle gå ifrån) skulle inte komma förrän klockan 21.00.

 

Gick upp till centrum och åt middag på en bengalisk restaurang. Medan vi satt och åt kom innehavaren till shopen intill fram till vårt bord och satte sig hos oss. Han beklagade sig hos oss över att hans affär inte gick så bra. Han menade att orsaken var att han, till skillnad från alla andra försäljare, inte sprang runt och tjatade på folk. Han fick oss, genom att tjata, att lova att vi skulle besöka hans affär när vi ätit färdigt. Vi gick in till honom, blev bjudna på chai, och kom ut därifrån en timma senare och 495 Rs fattigare. 

 

Det var nu dags att bege sig till hotellet och invänta vår taxi. Taxin, en Ambassador, kom och vi lämnade Khajuraho bakom oss i mörkret. Färden till Mahoba (1150 rs) tog endast 1 timme och 20 minuter vilket var lite snopet eftersom man hade sagt oss att det skulle ta minst 2,5 timme. Nu var vi framme vid tågstationen med en massa tid att slå ihjäl. Vad göra? Tåget skulle inte gå förrän klockan 01.00. Tågstationen var full med folk. På den mörklagda perrongen satt och låg människor överallt. Det fanns inte mycket plats att ta sig fram på. Några män satt i en grupp och spelade trummor och sjöng högt så att  det ekade. Kvinnor satt ihopkrupna med stora filtar över sig. Männen gick omkring eller stod och hängde i grupper. En del människor sov under filtar på betongen. Vi hittade ett väntrum där det fanns en bänk som vi kunde klämma in oss på. Rummet var fullt med folk som försökte sova. Två ganska välklädda indiska män satte sig intill oss och började försiktigt inleda en konversation. De var väldigt intresserade av Sverige, dess ekonomi och politik. De var också väldigt intresserade av våra inkomster och vad det hade kostat oss att resa till Indien. En dörr i väntrummet gick till ett angränsande rum där det tydligen fanns toaletter. Varje gång någon öppnade dörren kom en fläkt av mycket frän urinlukt ut. Det var nästan outhärdligt. Anders var behövde gå på toaletten men kom genast ut igen med oförättat ärende. Det gick helt enkelt inte att vistas därinne.

 

Vi tog vår packning och gick istället ut och ställde oss på den mörka perrongen. Jag hade dragit en svart schal omkring hår och ansikte för att slippa blickar men naturligtvis hjälpte inte detta pga våra ryggsäckar och västerländska kläder. Jag kände mig ganska obehaglig till mods och mycket obekväm på denna plats. Det var kallt, vi var trötta och väldigt kissnödiga. Tåget var dessutom två timmar försenat. 

 

Vi letade upp en plats långt bort på perrongen där det inte fanns något folk, och kissade i skydd av mörkret. Det kändes lite bättre och vi gick tillbaka och satte oss intill en betongpelare. En städare hade börjat sopa perrongen och skrek åt folk att flytta på sig. Han slet upp en man, en gammal sadhu som låg och sov under en filt. Mannen hade inte vaknat av städarens skrikande uppmaningar och slets nu brutalt upp från sin plats. En liten trött frusen flicka satt en bit ifrån oss, på huk intill en stor säck. Hennes pappa eller kanske storebror hade sagt åt henne att sitta där och själv hade han försvunnit i folkmängden. När städaren närmade sig med sin kvast flyttade alla på sig, och även den lilla flickan. Men den stora säcken stod kvar, ensam utan ägare. Sopmannen skrek vilt och pekade på säcken. Ingen flyttade på den och flickan gömde sig en bit därifrån och tittade ner i marken. Vi tyckte så synd om henne och förbannade hennes pappa som bara hade lämnat henne där. Sopmannen gick därifrån och härjade vidare med andra människor. Flickan gick tillbaka och satte sig att vakta säcken. Hennes pappa dök upp senare.

 

Olika tåg rullade in och for iväg igen. Vårt eget, Varanasi-tåget, lät dessvärre vänta på sig. När ett tåg till Dehli lämnade perrongen, hängde folk i klasar i tågdörrarna och skrek panikslaget åt passagerarna innanför att röra sig inåt i vagnen. Vi undrade med fasa hur det skulle gå för dem när tåget började öka farten.

 

Ja, det var rent bedrövligt. Men till slut kom vårt tåg och vi hade turen att hitta rätt vagn från början. Vi inkvarterade oss på våra sovkojer, som lustigt nog visade sig vara i samma kupé som de tre fransmännen vi stött på några gånger tidigare under resan. De hade gått på detta tåg i Jahnsi och hade alltså redan sovit några timmar när vi klev på.

 

 

1/12-2005

Varanasi

 

Jag vaknade klockan 7.30 och var lite förundrad över att jag faktiskt hade sovit ganska bra. Jag somnade om men en timma senare började folk röra på sig i vagnen. Anders hade inte sovit så bra. Han låg på den översta slafen, direkt under en fläkt, och hade frusit hela natten. När klockan var ca 13.00 körde tåget äntligen in på Varanasi tågstation. 

 

Varanasi (Benares) är en av Indiens mest heliga städer. Den ligger vid floden Ganges vars vatten är heligt. Varje troende hindu hoppas att någon gång under sin livstid få komma till Varanasi och få bada i det heliga vattnet. Allra helst vill hinduerna dö i Varanasi. Därför är det inte ovanligt att människor under sina sista år bosätter sig i Varanasi. Från staden leder en mängd stentrappor ner till floden, så kallade "gaths".

 

Vi tog en förbetald Rickshaw och jag var tydlig med att de skulle köra oss till Vishnu Rest House, inte Guest House. Tydligen var jag inte tillräckligt tydlig, för när de hade kört oss längre och längre in i Varanasis trånga gränder och slutligen fram till en smutsig bakgård, började vi ana ugglor i mossen.

 

De sa att vi fick gå sista biten själva eftersom det var för trångt för att köra in med rickshawen. Vi klev ur, betalade och de körde snabbt iväg. Vi släpade våra tunga ryggsäckar den sista biten, kom fram till ett sunkigt ställe och gick in i en mörk hall. Där möttes vi av några indier. "Hello, welcome! We have waited for you!". Jag tänkte att även om detta är rätt ställe, så borde vi nog tänka om. Vi frågade om detta verkligen var Vishnu Rest House, med betoning på R:et. Och de svarade: "Yes, Vishnu Guest House". Skit, vi hade kommit fel i alla fall!

 

Satans rickshawförare. Vi tog vår packning och lämnade genast stället. Anders var sur och jag var irriterad. Vi var trötta och svettiga. Planlöst började vi gå längs trånga gränder och skitiga kor. Vi försökte fråga oss fram men insåg att det var lönlöst, det fanns många Vishnu Guest och Rest House. Till slut hittade vi ner till Gangesfloden och gatherna och då hittade vi också ganska snart det rätta Vishnu Rest House. Men glädjen varade inte länge. De hade nämligen gett bort vårt förbokade rum till andra gäster en halvtimma tidigare och hade nu inget annat att erbjuda. Skit, igen.

 

Några hus intill hittade vi ett annat ställe, Kumiko House, ett hotell som ägdes av en japansk kvinna och sköttes av två yngre killar. Receptionen höll på att målas om och det luktade färg.

Det var väldigt spartanskt men hyfsat rent och väldigt billigt, 150 Rs natten. Vi tog det. Vi lämnade av vår packning och gick nu tillbaka till Vishnu Guest House för att äta vårt första mål mat för dagen. Klockan var cirka 16.00.

 

Att vi gick tillbaka till Vishnu Guest House för att äta, berodde på att det där fanns en takterass med utsikt över Ganges och gatherna nedanför. På denna takterass serverades det icke allt för bra måltider men ändå något att äta och det var en avkopplande miljö att bara sitta och hänga på.  En liten röd kattunge låg och vilade på ett av borden. En gammal krokig man sopade golvet med en alldeles för kort sopborste. Några japanska treckers satt och skrev vykort vid ett bord och bakom oss i ett rum hölls yoga-lektioner. Att sitta och titta ner över Ganges och gatherna är speciellt. Det är full aktivitet men ändå råder det ett slags lugn över floden och staden.

 

 

När vi hade vilat upp oss, gick vi på promenad längs Ganges och satte oss på en större gath. Klockan 18.00 startade där en ceremoni som drog till sig mycket människor. Hela gathen var full av folk. Sadhusar, turister, kvinnor, män, barn och försäljare. Cermonin bestod i klockspel, sång av en präst, brinnande ljus och rökelse. Cermonin höll på i cirka en timma och tydligen hölls den här varje kväll vid samma tid. Barn gick runt med korgar och sålde blommor och små ljusskålar, som man skulle lägga i vattnet. På den nu svarta Ganges flöt en massa små ljus omkring som prickar på vattnet.

 

Efter ett tag gick vi tillbaka till "vår" gath och upp de smala trapporna och gränderna till Vishnu Guest House igen för att äta kvällsmat. Gatorna i denna gamla delen av Varanasi är mycket smala och står det då plötsligt en ko på vägen, finns det tre alternativ: att tränga sig förbi, vänta och se vad som händer eller vända om och försöka hitta en annan väg. Efter tre veckor i Indien hade våra egna handlingsalternativ i dessa "ko-situationer" utökats något och det hände faktiskt att vi gjorde oss smala och smet förbi (detta var lite beroende på om kon hade horn eller inte). Men oftast vände vi och valde en annan väg. De flesta indiska kor är dock snälla. De står och äter skräp från någon sophög eller lunkar gatan fram i lugnt tempo. Men det händer ibland att någon ko eller tjur får spatt och börjar slänga med huvudet eller galoppera vilt på gatan. Så det finns anledning att ha respekt.

 

Senare på kvällen köpte vi hårda indiska karameller i en liten affär. Vi gick sedan upp till vårt hotell och åt karameller och läste våra böcker. Det mörknar fort i Indien, klockan 18.00 är det svart, och det finns inte gatubelysning i den utsträckning som vi är vana vid från Sverige. Det sägs att det i Varanasi försvinner ca 3 turister varje månad som aldrig dyker upp igen. Huruvida detta stämmer eller inte vet vi inte men västerlänningar avråds från att vistas ute på stan efter klockan 22.00.

 

 

2/12-2005

Varanasi

 

Vi vaknade 6.30 och gick ner till Ganges för att se soluppgången. Det låg ett tjockt morgondis över floden. Människor tvättade sig i flodens vatten, en del tvättade kläder. Nyvakna hundar strövade omkring på stranden. I Indien verkar det bara finnas en typ av hund; en mindre korthårig variant med smal lång svans. Katter ser man inte så ofta. Det var lugnt och fridfullt. Vi promenerade längst gatherna och kom fram till "Maritika- Gath". Detta är den ena av de två likbränningsgather som ligger längs Ganges. Här var det full aktivitet. En sötaktig lukt låg över platsen. På ett brinnande bål av stora trästockar låg en man. Hans fötter och huvud stack ut på var sin sida om det brinnande bålet. Hela platsen var sotdisig och i luften seglade nedfallande askflagor omkring.

 

En man kom fram och började tjänstvilligt berätta för oss hur likbränningen fungerar. De som jobbar på likbränningsgatherna är män och barn av det lägsta kastet. Efter en färdig bränning letar männen igenom askan efter guldrester. Det guld som hittas lämnas in till en arbetsledare som sedan fördelar guldet mellan arbetarna som lön. Barn samlar ihop kolrester och säljer. Det finns olika brännplatser för olika kast. Den döde skall kremeras inom 24 timmar och bärs ner till likbränningsgathen genom staden på en enkel träbår. Barn under 12 år, djur och heliga män kremeras inte. De läggs ner i floden på sin bår och får flyta iväg. Kvinnliga släktingar till den avlidne är förbjudna att närvara vid en likbränning. Kvinnor anses nämligen vara för känslosamma i sådana situationer, och eftersom man tror att gråt och sorg följer med den avlidne i nästa liv skall detta undvikas under bränningen.

 

Vi gick tillbaka till vår gath. Åt frukost på Vishnu Rest House och gick sedan ut i de smala gränderna i staden. Vi köpte schalar och frukt. Tog sedan en rickchaw ner till tågstationen som ligger i den nyare delen av Varanasi. Där tänkte vi försöka byta vår tågbiljett till Dehli mot en senare tid, så att vi skulle få mer tid i Varanasi. I en och en halv timme satt vi i ett väntrum och väntade på att få komma fram till tjänstemannen bakom kassan. Det fanns inget nummerlappsystem och ingen kö, så det gällde helt enkelt att hålla koll på vilka personer som hade kommit in före och vilka som hade kommit in efter i rummet.

 

Till slut kom vi fram och lyckades byta biljetten till ett senare tåg dagen därpå. Tog en rickshaw tillbaka till den gamla delen. Blev avsläppta men hittade inte tillbaka till våra gränder runt vår gath, utan hamnade i stället i de muslimska kvarteren. Efter ett tag kom vi i alla fall tillbaka till våra bekanta kvarter och hittade då en liten restaurang, Denns Restaurang. Där åt vi en jättegod måltid för endast 71 Rs. Mycket trevligt och gott. Vi handlade lite rökelse och annat smått och gott och gick sedan en sväng till hotellet. Det var myror på rummet så vi hängde ut en skräppåse på balkongen som bland annat innehöll några gamla chapati-bröd. Jag knöt fast påsen på räcket. Efter mindre än fem minuter hörde vi att någon slet och drog i plastpåsen. En apa satt på räcket och slet i påsen. Apan hittade brödet i påsen och mumsade förnöjt i sig det.

 

Efter det, en promenad längs gatherna och floden. Vi promenerade neråt och hamnade på en annan kremeringsgath. Vi vände och strosade upp igen. Tog en chai och en kopp kaffe på Pandey Gath och gick sedan upp till den stora huvudgathen och tittade på 18.00-cermonin. Det var mycket folk och även mycket militär på platsen. 

 

Några veckor tidigare hade en indisk gästarbetare i Afganistan blivit mördad av muslimer. Detta var något som hade lett till en hel del oroligheter bland hinduer och muslimer. Den avlidnes familj hade, enligt tidningarna, fört  den dödes kropp till Varanasi för bränning. I tidningarna var man nu orolig för eventuella sammandrabbningar och det var kanske därför det fanns så mycket militär i området.

 

Vi gick tillbaka till hotellet och  vilade en stund, åt sedan middag på Denns restaurang som höll även denna gång. Tillbaka till hotellet ca 22.00. Jag tog en dusch, man är alltid smutsig, och tvättade sedan upp några trosor och hängde ut dem på balkongen ordentligt fastgjorda i ett snöre. Aporna snor nämligen allt de kommer åt.

 

 

3/12-2005

Varanasi

 

Ner till floden klockan 06.00 för en båttur (60 rs). Vi fick se Varanasi från vattnet. Det var en stillsam tur i morgondiset. Varanasi är en alldeles speciell stad, med en alldeles speciell känsla och med en alldeles speciell färg.

 

Killen som rodde vår båt berättade att han jobbade på silkesfabriken mellan klockan 10.00 -20.00. Från 5.00 på morgonen rodde han turister på Ganges. Han sa att han var lycklig över att få bo i Varanasi, den heliga staden.

 

Vi gled förbi morgonbadare, folk som tvättade och vi såg också likeldar. I vattnet flöt blomrester, papper, plastpåsar, kattlik och andra oidentifierbara föremål omkring. En försäljningsbåt rodde upp strax intill vår båt och visade upp sina saker. Inte ens ute på vatten slipper man försäljare. Jag köpte några små dockskåpsmöbler i mässing för 200 rs.

 

Efter avslutad båttur gick vi upp på en takterass och åt frukost. Sedan tillbaka till hotellet och ringde till flygbolaget för att bekräfta vårt flyg hem från Dehli. Ut och shoppade skjortor till Anders och till Oscar, blus till mig. Vi blev lite småsugna på någonting att äta och såg några pojkar som sålde små friterade bollar. Vi ville bara testa hur de smakade men det slutade med att de två unga killarna som drev rörelsen, hade placerat oss på en skranglig bänk och serverade oss generöst den ena rätten efter den andra rätten. Det var roligt att få testa men det var vansinnigt starkt. Svetten rann på oss och de två killarna skrattade och fyllde på våra skålar med mer mat. Det brann i våra munnar och vi fick hela tiden mer curd (yougurt) för att dämpa det starka. Det hela avslutades med en efterrätt; två söta friterade bollar i curd.

 

Vi fortsatte vår shoppingrunda, nu mätta och ganska utmattade av skratt och stark mat. Vi köpte marmorsaker, kryddor, tyger, plansch, gudabilder, indienkarta och lite annat. Vi hade gått ganska långt och var tvungna att ta en rickshaw tillbaka till våra kvarter för att överhuvudtaget hitta tillbaka. Lastade av grejorna på hotellet och gick sedan ner till vår gath för att ta en chai och en kopp kaffe. En kvinna hade ett chai- och kaffestånd i en liten bod. Vi satt på trappan och tittade på folk en stund. Några hunder låg runt omkring oss i solen och slappade. Anders hundskräck hade vid detta laget minskat betydligt och han lät sig inte störas nämnvärt. Vi promenerade lite och tog lite bilder.

 

Vi hade vid ett flertal tillfällen sett en gammal man gå omkring och sälja träflöjter. Han gick omkring och spelade på de olika flöjterna för att visa deras läten. Han var smutsig och hans ansikte var ärrigt. Kinderna blev stora som tennisbollar när han spelade. Nu kom han fram till oss igen och jag greps plötsligt av en lust att titta närmare på hans flöjter. Jag pekade på en av de ospelade flöjterna i hans tygpåse och han tog upp den. Jag kände på den, frågade vad den kostade och gjorde sedan en gest att jag ville provblåsa. Han nickade glatt och tog flöjten och förde den då till sin egen mun och började spela. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig. När han sedan räckte över den till mig och ville att jag skulle testa den, tvekade jag en kort stund men tänkte sedan att "Äh, va fan, kvittar väl", och så stoppade jag den i min mun och blåste. Ja, smuts och ohygien får man räkna med i detta land. Och efter fyra veckors inkubation bryr man sig inte längre.

 

Jag köpte flöjten för 80 rs och vi satt vid floden en stund och jag kämpade med att få fram ljud. Några barn, som med stort intresse hade följt hela transaktionen med flöjtförsäljaren, skrattade förtjust över oljudet jag lyckades få fram.

 

Vi fortsatte vår promenad längs gatherna. Det var sen eftermiddag och om några timmar var det dags att sätta sig på natttåget till Dehli.  Så nu återstod egentligen bara en sak. Vi var tvungna att ta itu med det oundvikliga, det vi hittills hade skjutit upp in i det längsta. Det som alla indier drömmer om att få göra någon gång under sin livstid. Nämligen ett dopp i Ganges heliga vatten. Eller åtminstone ett dopp av fötterna i Ganges. Vi hittade en lugn gath med trappor ända ner till vattnet. Några vattenbufflar låg i trappan och tittade på oss med slö blick när vi gick ner till vattnet med uppkavlade byxben. Vi doppade våra fötter i tur och ordning och tog kort. Nu var vi enligt hinduisk tro tillförsäkrade en plats i paradiset eller Nirvana. Enligt vissa personer var vi nu istället tillförsäkrade att få maskar i kroppen. Dessa skulle tydligen kunna krypa in genom fötterna på oss. Vi tyckte detta var ganska komiskt och valde att hellre tro på ”Nirvana”-grejen eftersom maskpropagandan kom från en svensk kollega som innan vi reste varit väldigt orolig för alla eventuella faror som vi skulle kunna råka ut för på vår resa.

 

 

Vi lämnade nu gatherna, lite vemodigt, bakom oss och traskade de smala trapporna och gränderna upp till hotellet. Vi packade och tvättade fötterna. Gick sedan med packningen på ryggen längs de smala vägarna upp till en större trafikerad gata för att få tag i en rickshaw. Med rickshaw tog vi oss genom Varanasis stökiga trafik till tågstationen. Framme vid tåget härjade vi runt ett tag för att hitta rätt tåg och sedan rätt vagn. Biljetten var inte mycket till vägledning. Utanför varje vagn satt långa oläsbara listor uppsatta med namnen på passagerarna. Till slut hittade vi rätt vagn och rätt platser. Vi delade vagn med en indier och hans halvvuxna dotter. De var trevliga och bjöd oss på hembakade, fyllda, jättestarka bröd, nästan som piroger. Vi intog också salta kex, godis, chai, kaffe och dessutom råkade vi köpa 4 stycken pakoras med bröd av en försäljare. Dessförinnan hade vi ätit 2 stycken puris som vi köpt på stationen. Proppmätta. Vår kupé fick ytterligare två passagerare under kvällen. Vi lade oss och somnade nästan direkt. Anders frös på natten i sin överslaf under fläkten medans jag svettades i slafen under. Klockan 02.30 vaknade jag av att 5 stycken indiska män trängdes mellan slafarna i vår kupé och tjattrade med de två männen som låg på andra sidan. De skrattade och tjoade högljutt i nästan en timme. Jag höll på att bli galen. Till slut gick de ut och jag somnade om.

 

 

4/12-2005

New Dehli

 

Tåget var framme på New Dehli tågstation vid ca 8.30. Vi traskade iväg till Paharganj, ett basar- och backpackerområde med många souvenir- och klädaffärer.

 

Vi tog in på Hotel Star Paradise (400 rs). Rummet var iskallt. Från fönstret, som vette mot en bakgård dit solen aldrig nådde, drog det iskallt. Vi duschade och gick ut på den väldigt trånga gatan. Tvärs över hotellet, cirka 1,5 meter, låg ett mysigt café som även serverade enklare maträtter. Vi åt frukost och gick sen ut och undersökte affärerna. Allt var naturligtvis billigt, snyggt, bra och fint -rena paradiset för den som gillar Indiska i Sverige.  Vi insåg att vi nog skulle bli tvungna att köpa oss var sin väska till om vi skulle kunna få med oss allt vi ville köpa hem till Sverige.

 

Jag mådde lite illa efter ett tag, kände mig yr och frusen. Antagligen efterdyning från tågnatten. Anders började bli förkyld igen. Det var kallt i Dehli. Indierna gick omkring insvepta i filtar. Vi köpte oss också var sin filt och fortsatte att handla, fast nu lite varmare. Tog en paus för en kopp chai och kaffe och fortsatte sedan att titta i affärer. Tog ut kontanter på en ATM och åt middag på en takterass. God mat men väldigt kallt. Vi fortsatte handla och kom sedan tillbaka till vårt kalla rum ca 21.00.

 

 

5/12-2005

New Dehli

 

Åt frukost på stället mittemot. Tog sedan en rickshaw till basarerna i Old Town. Vi hittade en affär med massor av mässing, brons och silverstatyer. Anders köpte en Hanumanstaty och jag en dörrkläpp och en Shivastaty. I Old Town var det för övrigt ganska stressigt och stökigt, så vi åkte ganska snart vidare till den sk "cirkeln", en jätterondell i den nyare delen av Dehli. Kollade runt lite, gick in i några bokaffärer men handlade ingenting. Det kändes lite för modernt och stelt vid cirkeln så vi åkte tillbaka till Paharganj och hotellet. På hotellet förbeställde vi en taxi (250 rs) som skulle komma till hotellet 24.00 och köra oss ut till flygplatsen. När det var ordnat gick vi ut igen. Åt lunch, shoppade, tog ut mer pengar, shoppade, fikade. Sedan upp på hotellet och packade ihop alla våra saker - två stora tygbagar fulla med textilier, kläder plus våra överfulla ryggsäckar och väskor.

 

När det var klart gick vi ut igen för att äta vår sista måltid i Indien. Det blev åter igen en takrestaurang. Maten var kanske inte så jättebra men vi hade utsikt ner över kommersen runt basarerna. Som om detta inte var nog gick vi sedan till "frukost-stället" mittemot hotellet och tog en cappucino, kanelbulle och pannkaka. Jag var proppmätt. Det där med att man blir smal i Indien vet jag inte var det kommer ifrån.

 

Upp på rummet igen. Vilade 30 minuter och packade ihop det sista. Checkade ut och tog den förbeställda taxin ut till flygplatsen. Hej då New Dehli. Vi var ute vid flygplatsen klockan 01.00 och flyget visade sig vara försenat till 7.30. Alltså hade vi plötsligt sex och en halv timme att fördriva på flygplatsen. Inte så roligt.

 

På grund av dumma rutiner, som jag inte tänker gå in på här, och långsam personal gick det åt några timmar till incheckningen. Jag var totalt dödstrött. Klockan 05.30 hade vi äntligen klarat av alla kontroller, formulär och rutiner. Vi var nu "godkända" för att få lämna landet som uppenbarligen ville ha kvar oss. Vi sov en liten stund innan det var dags att gå ombord på planet. Klockan 8.00 den 6/12 lämnade vi New Dehli och Indien.

Farväl Indien, vi ses nog igen!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ko och Rickshaw - det kanske mest vanligt förekommande i Indien.

 

 (Bild saknas)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Copyright 2010 gottow.se